WWAAAAAAAHH!

Så känner jag just nu. Som att jag bara vill befinna mig på ett högt berg och skrika ut allt som den senaste tiden har byggts upp inom mig. Jag kommer inte ihåg sista gången jag kände så mycket på samma gång och hade ett sånt överfullt inre. Så mycket att jag inte känner tillräcklig begåvning att räta ut allt och sätta ord på det. Så mycket att jag har hur lätt som helst till att bara gråta, för ingen speciell anledning. Fast känner man för att gråta har man alltid en tillräckligt speciell anledning. Man får alltid gråta, gråta är det bästa som finns, så befriande. Men jag har inte gråtit. Så långt har jag inte kommit ännu och kommer nog inte komma dit heller. Jag har egentligen inte heller något att gråta för. Det är bara väldigt mycket nu.

 

Praktik. Pendlar. Kommer hem efter 17 varje dag och då ska man ha ork till att plugga, både tenta och skriva en rapport. Man ska ha ork till att laga mat. Diska. Träna. Hålla ordning hemma. Handla. Fundera över stora beslut i nära framtid. Och man ska ha tid. Framför allt ska man känna att man har tid. Det är känslan av att man inte har tid som sätter käppar i det stadigaste hjulet. 

 

Har man praktik träffar man inte vännerna lika ofta som man är van vid när man går i skolan. Och för att jag ska fungera och kunna hantera livet behövs denna speciella energi som få speciella personer kan ge. Att prata med dom som man verkligen kan prata med, och dom är inte många. Och när umgänget i Linköping inte riktigt fyller det behovet som det vanligtvis gör blir saknaden till Oskarshamn och speciella personer i Oskarshamn större än vanligt. Och just nu är den saknaden större än den någonsin har varit. Att jag inte har varit i Oskarshamn mer än 7 vakna timmar i höst och att jag inte har träffat dessa speciella personer sedan i somras gör just nu väldigt ont. Dom är endå något utöver det vanliga, det är dom man har vuxit upp med, skrattat och gråtit tillsammans med och det är dom som varit med i roliga och tråkiga händelser genom livet. 

 

Världens bästa Emmy ringer när jag är mitt i skrivande stund av detta inlägg och någon bättre tajming finns ju inte. Emmy gör att allt känns så mycket bättre nu än för en halvtimma sedan när jag började skriva.