Somebody Needs You.
27 oktober
Kvällen och natten efter Pappa hade dött var väldigt jobbig. Vi gick och la oss runt klockan ett. All gråt och alla tankar man fått under kvällen hade skapat en grym huvudverk. Och tanken på att Pappa låg död på andra sidan väggen skapade ännu fler tankar. Jag såg bilder i huvudet på Pappas ansikte helt uppruttet och andra äckliga bilder. Jag somnade ändå ganska fort med hjälp av Mathias trygga hand och att vi pratade om fina saker och minnen. Jag vaknade igen vid tre, jag hade sovit två timmar och jag somnade inte om på resten av natten. Jag var tvungen att tända lampan när jag skulle gå upp på toan för jag vågade inte gå upp annars.
Kvällen och natten efter Pappa hade dött var väldigt jobbig. Vi gick och la oss runt klockan ett. All gråt och alla tankar man fått under kvällen hade skapat en grym huvudverk. Och tanken på att Pappa låg död på andra sidan väggen skapade ännu fler tankar. Jag såg bilder i huvudet på Pappas ansikte helt uppruttet och andra äckliga bilder. Jag somnade ändå ganska fort med hjälp av Mathias trygga hand och att vi pratade om fina saker och minnen. Jag vaknade igen vid tre, jag hade sovit två timmar och jag somnade inte om på resten av natten. Jag var tvungen att tända lampan när jag skulle gå upp på toan för jag vågade inte gå upp annars.
Bad Obsession.
Huh. Skrev nationellt prov i engelska B idag. Vi får väl se hur det gick. Fick också reda på vårt ordprov vi hade i tisdags som jag inte pluggat på ett dyft. Fick G. Ska gå till henne imon och höra om jag fortfarande har chans på MVG, vilket jag är tveksam till. Om jag inte kan få MVG tänker jag hoppa av den kursen eftersom jag redan har ett VG från gymnasiet. Imon har vi uppsats i svenska B, också nationellt prov. Där ska jag fasen sätta ett MVG för det har hon lovat att vi ska klirra.
Har för första gången vart ensam hemma en kväll ikväll efter att Pappa dog. Huh på det med. Ska erkänna att jag hört en massa ljud, sett grejer utanför fönstren och haft hög musik på för att bryta tystnaden. Saknar tryggheten att veta att Pappa finns i huset och ljudet av hans tv. Men snart kommer min riddare på hans vita häst, eller i sin silvriga ruckelvolvo, vi får väl se. Mums.
One Vision.
27 oktober
Jag kunde inte se på medans de tvättade och klädde på Pappa, det blev för jobbigt. Jag och Mathias satt i vardagsrummet. Fredde ringde till Malin och berättade vad som hänt. När han var klar kom han ut till mig och Mathias och gav mig en kram. Detta är också ett tillfälle jag aldrig komma glömma. Jag satt på armstödet till fåtöljen, Fredde stod och höll om mig, båda grät, och han sa "Detta var bäst för alla, bäst för Pappa men också för mamma." Tänkte på vad han hade sagt resten av kvällen men förstod inte förräns sent på dagen efter hur han hade menat och att han hade haft rätt.
Sjuksköterskan åkte omkring halv tolv. Pappa låg i sin säng med joggingbyxor och t-shirt, så som han trivdes bäst. Han hade en filt över sig. Mamma hade klippt av tre vita bommor som hon ställt i ett glas med vatten på hans sängbord. Bredvid blommorna stod ett tänt ljus. Jag, mamma och Fredde stod och tittade på honom och höll om varandra. Han såg så fridfull ut, det såg ut att vara riktigt skönt för Pappa där han låg helt avslappnad.
Fredde åkte hem runt klockan tolv och sen satt jag, mamma och Mathias uppe i köket till halv ett, ett och pratade. Det kändes helt rätt att Pappa låg kvar hos oss en sista natt men nu började jag också tycka det var jobbigt. Jag vågade inte gå förbi rummet själv, det kändes som att Pappa helt plötsligt skulle börja ropa våra namn eller resa sig upp och börja gå.
Jag kunde inte se på medans de tvättade och klädde på Pappa, det blev för jobbigt. Jag och Mathias satt i vardagsrummet. Fredde ringde till Malin och berättade vad som hänt. När han var klar kom han ut till mig och Mathias och gav mig en kram. Detta är också ett tillfälle jag aldrig komma glömma. Jag satt på armstödet till fåtöljen, Fredde stod och höll om mig, båda grät, och han sa "Detta var bäst för alla, bäst för Pappa men också för mamma." Tänkte på vad han hade sagt resten av kvällen men förstod inte förräns sent på dagen efter hur han hade menat och att han hade haft rätt.
Sjuksköterskan åkte omkring halv tolv. Pappa låg i sin säng med joggingbyxor och t-shirt, så som han trivdes bäst. Han hade en filt över sig. Mamma hade klippt av tre vita bommor som hon ställt i ett glas med vatten på hans sängbord. Bredvid blommorna stod ett tänt ljus. Jag, mamma och Fredde stod och tittade på honom och höll om varandra. Han såg så fridfull ut, det såg ut att vara riktigt skönt för Pappa där han låg helt avslappnad.
Fredde åkte hem runt klockan tolv och sen satt jag, mamma och Mathias uppe i köket till halv ett, ett och pratade. Det kändes helt rätt att Pappa låg kvar hos oss en sista natt men nu började jag också tycka det var jobbigt. Jag vågade inte gå förbi rummet själv, det kändes som att Pappa helt plötsligt skulle börja ropa våra namn eller resa sig upp och börja gå.
Let's Stay Together.
27 oktober
Fredde fattade ju med en gång att det var något allvarligt när mamma ringer vid tio en vardagskväll, gråter och säger "du måste komma hit". Han var här på fem minuter. Mamma mötte honom i dörren, gav honom en kram och sa vad som hade hänt. "Vadå, bara sådär eller?" Han går in på Pappas rum och kommer ut igen efter en halv minut eller nåt. Han börjar ställa massa frågor om Pappa inte hade sagt något tidigare på dagen och hur det hade hänt. Det finns inga bra svar. Han går in till Pappa igen och stannar där betydligt längre den här gången. Jag och mamma går också in och nu står vi där alla tre och gråter.
Efter en stund kommer sjuksköterskan. Hon kan inte göra så mycket hon heller, hon får inte dödsförklara någon så hon måste ringa och be en doktor komma. Hon åker för att möta upp honom vid KB. Under tiden ringer mamma till Pappas två syskon och till Ullis och berättar vad som hänt. Alla blir förstås väldigt chockade att det hänt så fort. Ullis ifrågasätter mamma varför vi inte sagt något tidigare så hon hade kunnat åka hem från Helsingborg och träffat Pappa en sista gång. Men ingen av oss hade ju en aning om att det skulle hända.
När doktorn kommer sitter vi alla i sofforna i vardagsrummet. Han ställer olika frågor och fyller i några papper. Dom frågar om vi vill att Pappa ska ligga kvar under natten eller om vi vill att dom ska hämta honom med en gång. Eftersom det var så pass sent kände både mamma och jag att det var mest rätt om han fick ligga kvar i sin säng under natten, vi lät honom få en sista natt i hemmet.
Efter att doktorn åkt igen började mamma och sjuksköterskan göra Pappa iordning. Tvättade honom och satte på honom fräscha kläder. Jag valde ut en fin rödrandig tröja.
Fredde fattade ju med en gång att det var något allvarligt när mamma ringer vid tio en vardagskväll, gråter och säger "du måste komma hit". Han var här på fem minuter. Mamma mötte honom i dörren, gav honom en kram och sa vad som hade hänt. "Vadå, bara sådär eller?" Han går in på Pappas rum och kommer ut igen efter en halv minut eller nåt. Han börjar ställa massa frågor om Pappa inte hade sagt något tidigare på dagen och hur det hade hänt. Det finns inga bra svar. Han går in till Pappa igen och stannar där betydligt längre den här gången. Jag och mamma går också in och nu står vi där alla tre och gråter.
Efter en stund kommer sjuksköterskan. Hon kan inte göra så mycket hon heller, hon får inte dödsförklara någon så hon måste ringa och be en doktor komma. Hon åker för att möta upp honom vid KB. Under tiden ringer mamma till Pappas två syskon och till Ullis och berättar vad som hänt. Alla blir förstås väldigt chockade att det hänt så fort. Ullis ifrågasätter mamma varför vi inte sagt något tidigare så hon hade kunnat åka hem från Helsingborg och träffat Pappa en sista gång. Men ingen av oss hade ju en aning om att det skulle hända.
När doktorn kommer sitter vi alla i sofforna i vardagsrummet. Han ställer olika frågor och fyller i några papper. Dom frågar om vi vill att Pappa ska ligga kvar under natten eller om vi vill att dom ska hämta honom med en gång. Eftersom det var så pass sent kände både mamma och jag att det var mest rätt om han fick ligga kvar i sin säng under natten, vi lät honom få en sista natt i hemmet.
Efter att doktorn åkt igen började mamma och sjuksköterskan göra Pappa iordning. Tvättade honom och satte på honom fräscha kläder. Jag valde ut en fin rödrandig tröja.
Fix You.
27 oktober
Mamma hade haft rätt, Pappa hade dött.
När jag kom in på Pappas rum låg han med huvudet lätt lutandes åt höger, munnen var lite öppen och kinderna hade därför skjunkit in lite inåt munnen och eftersom han var så smal syntes kindbenen väldigt tydligt, händerna låg korsade på bröstet med sängdosan mellan dom, och ögonen var öppna. Denna syn kommer jag aldrig glömma.
Mamma, jag och Mathias stod och tittade på Pappa. Mamma stod hulkande och grät.
Jag fattade ingenting.
"Är du säker?" frågade jag mamma. "Ja, Malin, jag är säker, han är borta." svarade hon.
Det är väl nu jag går in i chockfasen. Jag går ut från rummet, tårar börjar rinna och jag får svårt att andas. Har aldrig haft ett astma-anfall eller så svårt för att andas som jag fick nu.
Jag fick verkligen ingen luft.
Nu börjar mamma fråga vad ska vi göra, vem ska vi ringa och jag inser att jag måste skärpa till mig och hjälpa henne. Först och främst ringde vi Fredde. Vi lyckas också få fram något nattnummer till någon sjuksköterska. Mamma säger till henne att vi har ett dödsfall i hemmet och hon lovar att komma så fort som möjligt.
Mamma hade haft rätt, Pappa hade dött.
När jag kom in på Pappas rum låg han med huvudet lätt lutandes åt höger, munnen var lite öppen och kinderna hade därför skjunkit in lite inåt munnen och eftersom han var så smal syntes kindbenen väldigt tydligt, händerna låg korsade på bröstet med sängdosan mellan dom, och ögonen var öppna. Denna syn kommer jag aldrig glömma.
Mamma, jag och Mathias stod och tittade på Pappa. Mamma stod hulkande och grät.
Jag fattade ingenting.
"Är du säker?" frågade jag mamma. "Ja, Malin, jag är säker, han är borta." svarade hon.
Det är väl nu jag går in i chockfasen. Jag går ut från rummet, tårar börjar rinna och jag får svårt att andas. Har aldrig haft ett astma-anfall eller så svårt för att andas som jag fick nu.
Jag fick verkligen ingen luft.
Nu börjar mamma fråga vad ska vi göra, vem ska vi ringa och jag inser att jag måste skärpa till mig och hjälpa henne. Först och främst ringde vi Fredde. Vi lyckas också få fram något nattnummer till någon sjuksköterska. Mamma säger till henne att vi har ett dödsfall i hemmet och hon lovar att komma så fort som möjligt.
Day Old Blues.
Borta bra men hemma bäst. Visst. Men vi har haft det sjukt bra i Linköping. Efter massa foton i lördags gick jag och Mathias ut och åt på en kalasrestaurang. 200 kronor för förrätt, Mongolisk middagsbuffé och dessertbuffé. På söndagen blev det lite shopping i Tornby och sen bjöd vi Oskarshamnarna på kladdkaka hemma hos Fiffi.
Nu är det tillbaka till verkligheten där det från och med nu är plugg och bara plugg som gäller. Har hamnat ganska mycket efter, efter de senaste veckorna. Måste försöka komma tillbaka med koncentrationen. Det är dags nu. 4 veckor till jullov. Heja!
Nu är det tillbaka till verkligheten där det från och med nu är plugg och bara plugg som gäller. Har hamnat ganska mycket efter, efter de senaste veckorna. Måste försöka komma tillbaka med koncentrationen. Det är dags nu. 4 veckor till jullov. Heja!
Physical Attraction.
Imorgon skjutsar jag och Mathias min kära syster till Kalmar väldigt tidigt. Sen hem till Mathias en snabbis och fira hans far som fyller 50. Sen tar vi en minisemester i Linköping för att komma bort från allt, hälsa på saknade pluggande kompisar, ta lite kort på dessa snygga kompisar som ska på bal, gå ut och käka gott, inta Fiffis lägenhet och kort och gott umgås med varandra och med våra härliga vänner.
Ser jag fram emot.
Ser jag fram emot.
If It's Hurting You.
27 oktober
Det var tisdag. Jag hade höstlov. Klockan 10.30 kom som vanligt hemtjänsten för att ta upp Pappa på golvet och gåträna med honom. Efter ett tag kom en ur hemtjänsten småspringandes ut i hallen, tog fram deras mobil ur en jacka och gick ut och ringde.
Pappa hade svimmat av en stund. De ringde distriktsköterskan som kom och det sas att han nog hade fått ett blodtrycksfall. Mamma åkte hem från jobbet. Som tur var blev Pappa normal nästan med en gång efter det hände.
På kvällen var allt som vanligt. Han fick sin kvällsmat och kvällsmedicinen som vanligt vid halv sex. Jag, Mathias och mamma tittade på tv på undervåningen som vanligt. Pappa låg och halvsov framför sin tv i sin säng på ovanvåningen som vanligt. Mamma gick som vanligt upp omkring halv nio och gav Pappa sin nattmedicin.
Ungefär vid kvart i tio gick mamma upp till ovanvåningen igen. Hon kom snart springandes tillbaka, gråtandes och viftade med armarna och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon fick stammande ur sig "Jag tror Pappa har dött."
Allt som hände därefter känns som en enda klump och de följande tre timmarna känns som 15 minuter. Jag studsade upp ur soffan och sa "Nee, är du dum eller. Han sover väl bara." Vi sprang upp, in i Pappas rum. Han låg i sin säng. Precis som han ligger när han sover. Men han hade somnat in för alltid, han skulle aldrig mer vakna. Min Pappa hade dött.
Det var tisdag. Jag hade höstlov. Klockan 10.30 kom som vanligt hemtjänsten för att ta upp Pappa på golvet och gåträna med honom. Efter ett tag kom en ur hemtjänsten småspringandes ut i hallen, tog fram deras mobil ur en jacka och gick ut och ringde.
Pappa hade svimmat av en stund. De ringde distriktsköterskan som kom och det sas att han nog hade fått ett blodtrycksfall. Mamma åkte hem från jobbet. Som tur var blev Pappa normal nästan med en gång efter det hände.
På kvällen var allt som vanligt. Han fick sin kvällsmat och kvällsmedicinen som vanligt vid halv sex. Jag, Mathias och mamma tittade på tv på undervåningen som vanligt. Pappa låg och halvsov framför sin tv i sin säng på ovanvåningen som vanligt. Mamma gick som vanligt upp omkring halv nio och gav Pappa sin nattmedicin.
Ungefär vid kvart i tio gick mamma upp till ovanvåningen igen. Hon kom snart springandes tillbaka, gråtandes och viftade med armarna och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon fick stammande ur sig "Jag tror Pappa har dött."
Allt som hände därefter känns som en enda klump och de följande tre timmarna känns som 15 minuter. Jag studsade upp ur soffan och sa "Nee, är du dum eller. Han sover väl bara." Vi sprang upp, in i Pappas rum. Han låg i sin säng. Precis som han ligger när han sover. Men han hade somnat in för alltid, han skulle aldrig mer vakna. Min Pappa hade dött.
I Need You Now.
20 oktober
Distriktsköterskorna som kom tre gånger i veckan för att lägga om Pappas många och stora liggsår bad att hans sjukdomsläkare skulle göra ett hembesök för att dom tyckte att hon borde se honom så som han var nu. Hon kom tisdagen den 20 oktober. När de pratat färdigt inne på Pappas rum stannade läkaren, sjuksköterskan och mamma i hallen. Läkaren märkte stor skillnad på Pappa nu jämfört med förra gången hon varit hemma. Mamma började gråta. Jag satt i köket och hörde dom och började gråta. När dom hade gått kom mamma in i köket och detta var första gången vi på riktigt satt ner tillsammans och pratade om försämringen Pappa hade genomgått.
Läkaren tyckte att Pappa borde komma upp till sjukhuset och röntga sig och göra massa prover för att sjukdomen med största sannolikhet blivit aktiv igen. De hade också diskuterat att det började bli svårt för hemtjänsten att ta hand om honom i hemmet och att det kanske skulle bli aktuellt för honom att läggas in på sjukhus konstant. De tog också beslutet att de skulle halvera dosen medicin mot hans sjukdom eftersom den troligtvis inte gjorde någon verkan längre. Dessutom hoppades de att han på så sätt skulle bli piggare, få bättre aptit och att såren skulle läkas lite bättre. Inget av detta skulle vara möjligt så länge han åt all medicin eftersom de var så starka och bröt numer ner hans kropp på samma sätt som sjukdomen gjorde.
Distriktsköterskorna som kom tre gånger i veckan för att lägga om Pappas många och stora liggsår bad att hans sjukdomsläkare skulle göra ett hembesök för att dom tyckte att hon borde se honom så som han var nu. Hon kom tisdagen den 20 oktober. När de pratat färdigt inne på Pappas rum stannade läkaren, sjuksköterskan och mamma i hallen. Läkaren märkte stor skillnad på Pappa nu jämfört med förra gången hon varit hemma. Mamma började gråta. Jag satt i köket och hörde dom och började gråta. När dom hade gått kom mamma in i köket och detta var första gången vi på riktigt satt ner tillsammans och pratade om försämringen Pappa hade genomgått.
Läkaren tyckte att Pappa borde komma upp till sjukhuset och röntga sig och göra massa prover för att sjukdomen med största sannolikhet blivit aktiv igen. De hade också diskuterat att det började bli svårt för hemtjänsten att ta hand om honom i hemmet och att det kanske skulle bli aktuellt för honom att läggas in på sjukhus konstant. De tog också beslutet att de skulle halvera dosen medicin mot hans sjukdom eftersom den troligtvis inte gjorde någon verkan längre. Dessutom hoppades de att han på så sätt skulle bli piggare, få bättre aptit och att såren skulle läkas lite bättre. Inget av detta skulle vara möjligt så länge han åt all medicin eftersom de var så starka och bröt numer ner hans kropp på samma sätt som sjukdomen gjorde.
Last To Know.
Mars 2009-20 oktober 2009
Efter att Pappa blivit sängliggandes 2005 hade vi regelbundna hembesök av hans sjukdomsläkare som kollade läget och tog prover för att se om sjukdomen höll sig i bakgrunden. Vi hade ett sådant hembesök i mars och då konstaterades att allt var någorlunda normalt. Men under halvåret som följde märke vi stora förändringar på Pappa. Han blev betydligt tröttare, han fick dålig syn och hörsel, han befann sig i sin egen värld och delade få ord med oss runt omkring och han fick framför allt väldigt dålig aptit. Men tanken på att han blivit sämre och att detta var effekter av sjukdomen slog mig aldrig. Man tänker inte i dom banorna, man intalar sig själv att så som han är just idag, så kommer han vara för alltid.
Efter att Pappa blivit sängliggandes 2005 hade vi regelbundna hembesök av hans sjukdomsläkare som kollade läget och tog prover för att se om sjukdomen höll sig i bakgrunden. Vi hade ett sådant hembesök i mars och då konstaterades att allt var någorlunda normalt. Men under halvåret som följde märke vi stora förändringar på Pappa. Han blev betydligt tröttare, han fick dålig syn och hörsel, han befann sig i sin egen värld och delade få ord med oss runt omkring och han fick framför allt väldigt dålig aptit. Men tanken på att han blivit sämre och att detta var effekter av sjukdomen slog mig aldrig. Man tänker inte i dom banorna, man intalar sig själv att så som han är just idag, så kommer han vara för alltid.
Dear Diary.
Dagarna rullar på. Som vanligt fast ändå så ovanligt. Huset känns väldigt stort och tomt. Alla hjälpmedel och andra saker som funnits kvar efter Pappa är nu hämtade så nu har vi ett tomt, ekande och kusligt rum på ovanvåningen. Jag har ännu inte vågat vara ensam hemma en kväll eftersom jag blivit rätt så mörkrädd efter det inträffade.
Helgen gick otroligt fort. Fredagskvällen var det jobb hela kvällen lång. Största delen av lördagen spenderade vi tillsammans med Fredde, Malin och Kerstin. Vi åt raggor och Kerstin satt för första gången i en barnstol, stödd av kudde och handduk runt omkring sig. I söndags var vi på gudstjänst för att dom läste upp Pappas namn och tände ett ljus för honom. Bara det var jobbigt och jag grät redan vid ingångspsalmen. Kvällen var jobb.
Idag har prästen som ska hålla i begravningen varit hos oss och pratat om Pappa och om begravningen som är på torsdag. Så nu är allt klart inför den jobbiga dagen. Vi har beställt blommor och bestämt psalmer som ska spelas och låtar som ska sjungas solo av Anna Rosén. Allt kommer vara så fint och det kommer blir den jobbigaste dagen jag varit med om, tillsammans med dagen han dog förstås.
Helgen gick otroligt fort. Fredagskvällen var det jobb hela kvällen lång. Största delen av lördagen spenderade vi tillsammans med Fredde, Malin och Kerstin. Vi åt raggor och Kerstin satt för första gången i en barnstol, stödd av kudde och handduk runt omkring sig. I söndags var vi på gudstjänst för att dom läste upp Pappas namn och tände ett ljus för honom. Bara det var jobbigt och jag grät redan vid ingångspsalmen. Kvällen var jobb.
Idag har prästen som ska hålla i begravningen varit hos oss och pratat om Pappa och om begravningen som är på torsdag. Så nu är allt klart inför den jobbiga dagen. Vi har beställt blommor och bestämt psalmer som ska spelas och låtar som ska sjungas solo av Anna Rosén. Allt kommer vara så fint och det kommer blir den jobbigaste dagen jag varit med om, tillsammans med dagen han dog förstås.
Split Personality.
2005-mars 2009
Vårt nya liv var väldigt svårt att acceptera och vänja sig vid. Hemtjänsten som i början var rena främlingar för oss hade nycklar till vårt hem och kom och sprang fyra gånger om dagen. Mina två syskon hade för några år sedan flyttat hemifrån så det var jag och mamma som fick försöka att göra så mycket som möjligt för att Pappa skulle ha det så bra som möjligt. Självklart var det svårast att se Pappa. Han var ju nu väldigt hjälplös. Utan hemtjänstens hjälp kunde han inte ens vända sig i sängen. Lika jobbigt var det att veta att man själv inte kunde göra så mycket för att göra det bättre för honom. Puffa till kudden, hämta nytt vatten och ta upp lypsylen som han råkat tappa i golvet blev nu väldigt betydelsefulla saker vi kunde hjälpa honom med.
Vårt nya liv var väldigt svårt att acceptera och vänja sig vid. Hemtjänsten som i början var rena främlingar för oss hade nycklar till vårt hem och kom och sprang fyra gånger om dagen. Mina två syskon hade för några år sedan flyttat hemifrån så det var jag och mamma som fick försöka att göra så mycket som möjligt för att Pappa skulle ha det så bra som möjligt. Självklart var det svårast att se Pappa. Han var ju nu väldigt hjälplös. Utan hemtjänstens hjälp kunde han inte ens vända sig i sängen. Lika jobbigt var det att veta att man själv inte kunde göra så mycket för att göra det bättre för honom. Puffa till kudden, hämta nytt vatten och ta upp lypsylen som han råkat tappa i golvet blev nu väldigt betydelsefulla saker vi kunde hjälpa honom med.
Family Portrait.
2005
Cancern bröt ner Pappas kropp hela tiden men väldigt långsamt. 2005 var skelettet så pass svagt att när han en dag satt vid köksbordet och vred på överkroppen fick han en spontanfraktur, denna gång i höger höftben som gick av. Han blev inlagd på sjukhus och genomgick ytterligare en stor operation med plattor och spikar. Frakturen var även denna gång en följd av att sjukdomen hade blivit aktiv igen. Medicinen som han tagit tidigare hjälpte inte längre. Han fick en ny som dom inte visste så mycket om, det var ungefär 50 % chans att den skulle hjälpa.
Det gjorde den.
Däremot gjorde sjukdomen som ger dåligt immunförsvar att benet och ärret efter operationen inte läkte ordentligt. Han hade svårt att stå och gå och fick ta hjälp av ett gåbord. Han låg inlagd på sjukhus i några månader och när han fick komma hem var det tillsammans med en sjukhussäng, liftar, rullstol och massa andra hjälpmedel. Från och med nu var Pappa sängliggandes och kunde inte göra någonting själv. Det var nu vi fick börja med hemtjänst.
De kom fyra gånger om dagen.
8.00: de hjälpte honom med morgonbestyren
10.30: de tog upp honom ur sängen och gåtränade med honom
12.45: de tog upp honom och satte honom i rullstolen, körde ut honom i köket där vi varje dag åt mat klockan 13.00
15.00: de kom och la honom i sängen igen
Nu var Pappas sysselsättningar att titta på TV, vänta på hemtjänsten och sova.
Cancern bröt ner Pappas kropp hela tiden men väldigt långsamt. 2005 var skelettet så pass svagt att när han en dag satt vid köksbordet och vred på överkroppen fick han en spontanfraktur, denna gång i höger höftben som gick av. Han blev inlagd på sjukhus och genomgick ytterligare en stor operation med plattor och spikar. Frakturen var även denna gång en följd av att sjukdomen hade blivit aktiv igen. Medicinen som han tagit tidigare hjälpte inte längre. Han fick en ny som dom inte visste så mycket om, det var ungefär 50 % chans att den skulle hjälpa.
Det gjorde den.
Däremot gjorde sjukdomen som ger dåligt immunförsvar att benet och ärret efter operationen inte läkte ordentligt. Han hade svårt att stå och gå och fick ta hjälp av ett gåbord. Han låg inlagd på sjukhus i några månader och när han fick komma hem var det tillsammans med en sjukhussäng, liftar, rullstol och massa andra hjälpmedel. Från och med nu var Pappa sängliggandes och kunde inte göra någonting själv. Det var nu vi fick börja med hemtjänst.
De kom fyra gånger om dagen.
8.00: de hjälpte honom med morgonbestyren
10.30: de tog upp honom ur sängen och gåtränade med honom
12.45: de tog upp honom och satte honom i rullstolen, körde ut honom i köket där vi varje dag åt mat klockan 13.00
15.00: de kom och la honom i sängen igen
Nu var Pappas sysselsättningar att titta på TV, vänta på hemtjänsten och sova.
Love Is Such A Crazy Thing.
P!NK, Globen, 10 november.
Totalt jävla grym.
Totalt jävla grym.
This Is How It Goes.
2002-2005
Pappa gick på regelbundna kontroller för att hålla koll på sjukdomen och se om den blivit aktiv igen. Myelom sitter i de vita blodkropparna och förstör kalken i skelettet vilket gör att det blir väldigt skört. En vintermorgon 2002 när Pappa skulle åka till AIK halkade han på en liten isfläck på väg till bilen och bröt vänster höftben. Brytningen berodde helt på att skelettet var så pass dåligt. Man opererade in plattor och spikar för att stödja upp benet. Kontroller som togs i samband med brytningen visade att sjukdomen blivit aktiv igen. Han fick återigen börja med strålbehandling. Som tur var fungerade det även denna gången.
Efter en tid på sjukhus efter operationen kom han hem med kryckor och vissa hjälpmedel. Han kunde fortsätta att spendera sina dagar ute på AIK och trots motgångar gav han aldrig upp.
Pappa gick på regelbundna kontroller för att hålla koll på sjukdomen och se om den blivit aktiv igen. Myelom sitter i de vita blodkropparna och förstör kalken i skelettet vilket gör att det blir väldigt skört. En vintermorgon 2002 när Pappa skulle åka till AIK halkade han på en liten isfläck på väg till bilen och bröt vänster höftben. Brytningen berodde helt på att skelettet var så pass dåligt. Man opererade in plattor och spikar för att stödja upp benet. Kontroller som togs i samband med brytningen visade att sjukdomen blivit aktiv igen. Han fick återigen börja med strålbehandling. Som tur var fungerade det även denna gången.
Efter en tid på sjukhus efter operationen kom han hem med kryckor och vissa hjälpmedel. Han kunde fortsätta att spendera sina dagar ute på AIK och trots motgångar gav han aldrig upp.
Light Years Away.
1991-2002
Cancern började så smått bryta ner Pappas kropp. Den satt ju i blodet och skadade skelettet, gjorde skelettet skört, han krympte och fick väldigt dåligt immunförsvar. Myelom är en obotbar sjukdom. Den går inte att få ut ur kroppen. Däremot finns det bromsmediciner. Dessa fungerade för Pappa. Medicinerna gjorde att sjukdomen efter ett tag inte längre var aktiv, men den skulle för alltid finnas kvar i hans kropp och den kunde när som helst bryta ut igen.
Pappa kunde aldrig mer gå tillbaka till polisyrket. Han blev sjukpensionär. Eftersom bromsmedicinerna endå tog så bra på sjukdomen kunde han leva ett rätt så normalt liv i alla fall. Han var kort, hade krokig rygg och haltande gång men annars mådde han bra. Några år efter att sjukdomen brutit ut började han spendera sina dagar på Oskarshamns AIK:s kansli. AIK hade alltit varit hans liv, nu blev det också hans vardag. Han jobbade ideellt, han fick inga pengar för sitt arbete men oavsett det la han ner sin själ i allt han gjorde.
Under alla dessa år tänkte jag aldrig på att Pappa hade cancer. Jag hade vuxit upp med honom så som han var, jag hade inga andra minnen av honom som polis eller som en lång, stark, välbyggd man som älskade att träna och vara i skogen.
Bilder från vår resa till Gran Canaria, sommaren 96, Pappa fyllde 50.
Cancern började så smått bryta ner Pappas kropp. Den satt ju i blodet och skadade skelettet, gjorde skelettet skört, han krympte och fick väldigt dåligt immunförsvar. Myelom är en obotbar sjukdom. Den går inte att få ut ur kroppen. Däremot finns det bromsmediciner. Dessa fungerade för Pappa. Medicinerna gjorde att sjukdomen efter ett tag inte längre var aktiv, men den skulle för alltid finnas kvar i hans kropp och den kunde när som helst bryta ut igen.
Pappa kunde aldrig mer gå tillbaka till polisyrket. Han blev sjukpensionär. Eftersom bromsmedicinerna endå tog så bra på sjukdomen kunde han leva ett rätt så normalt liv i alla fall. Han var kort, hade krokig rygg och haltande gång men annars mådde han bra. Några år efter att sjukdomen brutit ut började han spendera sina dagar på Oskarshamns AIK:s kansli. AIK hade alltit varit hans liv, nu blev det också hans vardag. Han jobbade ideellt, han fick inga pengar för sitt arbete men oavsett det la han ner sin själ i allt han gjorde.
Under alla dessa år tänkte jag aldrig på att Pappa hade cancer. Jag hade vuxit upp med honom så som han var, jag hade inga andra minnen av honom som polis eller som en lång, stark, välbyggd man som älskade att träna och vara i skogen.
Bilder från vår resa till Gran Canaria, sommaren 96, Pappa fyllde 50.
Next To You.
Fars Dag!
It Used To Be A Funhouse.
Väldigt kortfattad resumé.
Hösten 91 började Pappa få ont i ryggen. Han gick till läkaren och fick diagnosen ryggskott. Han jobbade som polis och blev sjukskriven i tron om att han skulle komma tillbaka till jobbet om någon månad. Värken blev värre och han sökte läkarvård igen. Under vinterhalvåret åkte han ett flertal gånger in och ut på sjukhus. De började ta en massa olika prover och i februari 92, ungefär ett halvår efter att han varit hos läkaren för första gången, fick han diagnosen Myelom, blodcancer. Den här sjukdomen är vanligast för personer över 65 år, Pappa var 45.
Det här var självklart en väldigt jobbig och svår tid för mamma och mina syskon som då var 9 och 11 år. Jag själv, sladdbarn som jag är, var bara 2,5 och har förstås inga minnen av tiden när han insjuknade. Jag har heller inga minnen av Pappa som frisk.
Han gick igenom diverse olika behandlingar så som cellgifter och blodtransplation.
Med risk att låta egoistisk känner jag endå att jag är en aning glad att jag var så pass liten och inte fattade vad det var som hände. Men detta styrker mig också eftersom jag fått förklarat för mig att både mamma och syskonen fann ny styrka i att ha en liten gullig bebis att trösta sig i. Och jag vet att det är sant eftersom jag själv blir glad och känner mig starkare efter lite gos med Kerstin.
Hösten 91 började Pappa få ont i ryggen. Han gick till läkaren och fick diagnosen ryggskott. Han jobbade som polis och blev sjukskriven i tron om att han skulle komma tillbaka till jobbet om någon månad. Värken blev värre och han sökte läkarvård igen. Under vinterhalvåret åkte han ett flertal gånger in och ut på sjukhus. De började ta en massa olika prover och i februari 92, ungefär ett halvår efter att han varit hos läkaren för första gången, fick han diagnosen Myelom, blodcancer. Den här sjukdomen är vanligast för personer över 65 år, Pappa var 45.
Det här var självklart en väldigt jobbig och svår tid för mamma och mina syskon som då var 9 och 11 år. Jag själv, sladdbarn som jag är, var bara 2,5 och har förstås inga minnen av tiden när han insjuknade. Jag har heller inga minnen av Pappa som frisk.
Han gick igenom diverse olika behandlingar så som cellgifter och blodtransplation.
Med risk att låta egoistisk känner jag endå att jag är en aning glad att jag var så pass liten och inte fattade vad det var som hände. Men detta styrker mig också eftersom jag fått förklarat för mig att både mamma och syskonen fann ny styrka i att ha en liten gullig bebis att trösta sig i. Och jag vet att det är sant eftersom jag själv blir glad och känner mig starkare efter lite gos med Kerstin.
There You Go.
Gårdagen blev trots ett gigantiskt misslyckande väldigt bra. Lisa och jag drog oss till Kalmar för en sväng på MODE och sen läkarbesök för Lisas del. Efter en snabb visit i affärerna kom jag ut med öronhänge och ett par skinnhandskar. Begav oss mot sjukhuset för att sedan efter samtal från Lisas pappa få reda på att hon haft väldigt fel och tagit fel på dag. Hon skulle varit där i onsdags. Typiskt Fisen, snurr i bollen.
Kvällen blev massa bra. Jag och Mathias började kvällen på Lilla krogen. Sedan blev det bibblan där vi sa hej till en arbetande Jossan, Henrik Björkman & Paj Malaj, Orchidea, Idol-Nils, Malin och Kajsa, SAS och sen hem till sängen.
Mys hela dagen lång som gav mig massor nya krafter.
Kvällen blev massa bra. Jag och Mathias började kvällen på Lilla krogen. Sedan blev det bibblan där vi sa hej till en arbetande Jossan, Henrik Björkman & Paj Malaj, Orchidea, Idol-Nils, Malin och Kajsa, SAS och sen hem till sängen.
Mys hela dagen lång som gav mig massor nya krafter.
The Art Of Losing.
Suttit här i en kvart nu, framför detta tomma, vita inlägg. Inte vetat hur jag ska börja eller vad jag ska skriva. Det vet jag inte nu heller så det får bli som det kommer. Det jag kommer berätta är för de flesta den värsta mardrömmen. För mig blev den verklighet.
Har dock förmodligen ännu inte riktigt fattat att det verkligen hänt.
Tisdagen den 27 oktober. Då skrev jag förra inlägget. Jag skrev om min Pappa. Det var första gången jag skrev något så personligt i bloggen. Jag skrev det inlägget helt ovetandes om vad som skulle hända senare samma kväll. Pappa somnade in, han fick komma till något som är mycket finare än vad livet var för honom, han dog. Han dog. Det är så svårt att säga eller skriva dom orden. Det är så rått och hårt.
Jag kommer skriva hela historien, från början, vad som har hänt och vad som händer just nu. Detta gör jag dels för min egen skull och dels för mina vänners, dom som vill veta och försöka förstå. Det tar mig många minuter att skriva dessa få ord och de kommande inläggen kommer säkert kosta mig en hel del tårar.
Man vet aldrig vad som kommer hända, om ett år, en månad, en dag eller en timma. Ta dagen som den kommer, lev i nuet. Svårt för många, de flesta har inget att relatera till, inga händelser att luta sig tillbaka på. Jag lever verkligen i nuet just nu. Efter något sånt här är man tacksam för varje minut och varje ord man yttrar med någon annan människa.
