Går inte att uttrycka sig på annat sätt än att tiden rusar.

Egypten och Håkan Hellström är numer i det förflutna.
Oförglömliga upplevelser men på helt skiljda sätt.

Egypten var inget annat än två helt perfekta veckor. Det var depp, utstirrning genom fönstret och otroligt fåordigt  på bussen mellan hotellet och flygplatsen på vägen hem. Löfte om återkomst till El Gouna har givits, blir inte svårt att hålla.

Håkan var en två timmar lång pers med oslagbara låttexter, scennärvaro och känsla. Den mannen kan sin sak.
Kossas och mitt planerade gemensamma musikår fortsätter, återigen med en Stockholmstrip, med Where The Action Is.
Mando Diao och Foo Fighters står högst upp på prioriteringen där.
 
På hemmaplan har, med det sköna vädret, också inlines-säsongen blivit invigd.
Med det är också den riktiga våren kommen.

För övrigt är det ganska så rejält ofattbart att det endast är fyra veckor kvar till balen
och sju veckor till studenten. Efter det väntar förhoppningsvis bara ett segt halvår på komvux och sedan bort från Oskarshamn, bort från Sverige. Under Egyptenresan insåg jag att det inte är mycket jag kommer sakna här, oavsett vad det gäller. Där var annan miljö, annat utseende på allt, andra människor, annan typ av människor. Känslan av tristess har varit fast i skallen enda sedan jag klev ut från flygplatsen i Köpenhamn. 
Efter komvux blir det för en längre tid förhoppningsvis Grekland eller Spanien. Eller varför inte Egypten.