Tease me.
Haft en sån typisk dag på jobbet, där man undrar varför man gav sig in i det där sjuksköterskeyrket. En sån dag när man alltid ska vara spindeln i nätet, och vara den som har koll på allt. En sån dag när man ska kunna svara på frågor från undersköterskor och läkare, frågor från patienter och närstående, frågor från sjukgymnast och arbetsterapeut, frågor från receptionister och samordnare.
En sån typisk dag när man kommer till jobbet och ska vara i en ny modul där man inte känner någon av patienterna. En dag där det är saker att göra men endå hyfsat lugnt. En sån typisk dag där det helt plötsligt vänder och allt blir kaos. Nålar slutar fungera, närstående ringer, läkemedel ska blandas och krånglar, flera patienter blir förvirrade och som tokiga och man får en ny patient 45 minuter innan man slutar och 15 minuter innan man ska rapportera.
Har haft en sån typisk dag där man springer arslet av sig och endå får jobba över för att nattpersonalen tycker man ska göra mer än man hunnit. En sån dag när kollegan man jobbat kväll med snackar skit om kollegan som ska jobba natt och kollegan som ska jobba natt snackar skit om kollegan man jobbat kväll med. En sån typisk dag när man jobbar över på kvällspasset, kommer hem extra sent och ska tillbaka till jobbet om 7,5 timmar.
Comeback Story.
2014 var året då hela våren bestod av stress och press. Det var året då jag blev legitimerad sjuksköterska.
2014 var året då jag lämnade både Linköping och Oskarshamn och flyttade till Helsingborg. Det var året då det kändes som att jag förlorade alla vänner.
2014 var året då jag tog ett jobb jag många gånger har ångrat att jag tog. Det var året då jag lika många gånger inte ångrade att jag tog det jobbet.
2014 var året min syster krockade och påminde mig om hur snabbt man kan förlora människor som betyder allt.
2014 var året jag började yoga.
2014 var året där det sista halvåret blev en berg- och dalbana av känslor. Det var halvåret då jag hade många riktigt jobbiga dagar.
2014 var året då det kändes som att jag tappade bort mig själv.
2015 är året då jag vill utnyttja tiden på ett helt annat sätt.
2015 är året då jag vill göra träningen till en naturlig del av livet oavsett vad annat som händer.
2015 är året då jag vill göra yogan till en kontinuerlig del av vardagen.
2015 är året då jag vill bli nöjd.
2015 är året då jag vill ta vara på familjen och vännerna.
2015 är året då jag vill lära mig älska mig själv.
2015 är året då jag har nyårslöftet att alltid se mig själv som huvudpersonen i mitt eget liv.
War Sweater.
Jag är i behov av någon slags drömtydning. Så sjukt. Två gånger inom loppet av typ nio nätter har jag vaknat av att jag gråter och inte kunnat sluta gråta. Sa jag att det är sjukt? Första gången drömde jag att min bror sa något taskigt till mig på skämt, du vet så där som syskon gör ibland. Och jag började gråta i drömmen och vaknar sedan av att jag gråter, på riktigt. Och jag kan inte sluta gråta, tårarna bara rinner och hela kudden blir blöt.
Härom natten drömde jag att jag satt på en restaurang och beställde mat. Jag skulle med ett tåg om typ en timma. Jag väntade och väntade på maten och det dröjde 45 minuter innan den kom. Men då var det bara en kvart kvar tills mitt tåg skulle gå och då sa jag högt till servitören, så gästerna runt omkring hörde, att nu går mitt tåg snart och jag hinner inte äta nu för att ni är så långsamma. Så jag tog alla mina påsar jag hade med mig och på vägen ut tappar jag allt på golvet. Folk börjar skratta och jag börjar gråta. Och helt plötsligt vaknar jag av att jag gråter på riktigt och jag kan inte sluta. Tårarna bara rinner och hela kudden blir blöt.
Härom natten drömde jag att jag satt på en restaurang och beställde mat. Jag skulle med ett tåg om typ en timma. Jag väntade och väntade på maten och det dröjde 45 minuter innan den kom. Men då var det bara en kvart kvar tills mitt tåg skulle gå och då sa jag högt till servitören, så gästerna runt omkring hörde, att nu går mitt tåg snart och jag hinner inte äta nu för att ni är så långsamma. Så jag tog alla mina påsar jag hade med mig och på vägen ut tappar jag allt på golvet. Folk börjar skratta och jag börjar gråta. Och helt plötsligt vaknar jag av att jag gråter på riktigt och jag kan inte sluta. Tårarna bara rinner och hela kudden blir blöt.
Alltså vad är det här? Det är ju på riktigt helt sjukt. Som att mitt riktigajag-psyke håller ihop så till den yttersta grad med mitt fullspäckade schema och tanken att alltid prestera. Efter praktiken den senaste veckan har jag kommit hem och varit helt slut och knappt orkat hålla mig vaken. Och att veta att man egentligen måste plugga en massa, då orkar man knappt med sig själv. Det är som att mitt psyke kämpar så hårt för att hålla tankarna på rätt sida och inte bryta ihop av minsta motgång. Men någonstans måste jag få släppa garden och när jag inte tillåter mig själv att göra det i mitt riktigajag-psyke får jag göra det genom mitt drömjag-psyke. Där låter jag mig brista av minsta motgång och det kanske är det som krävs för att mitt riktigajag-psyke ska hålla ihop.
Let The Rain Fall.
WWAAAAAAAHH!
Så känner jag just nu. Som att jag bara vill befinna mig på ett högt berg och skrika ut allt som den senaste tiden har byggts upp inom mig. Jag kommer inte ihåg sista gången jag kände så mycket på samma gång och hade ett sånt överfullt inre. Så mycket att jag inte känner tillräcklig begåvning att räta ut allt och sätta ord på det. Så mycket att jag har hur lätt som helst till att bara gråta, för ingen speciell anledning. Fast känner man för att gråta har man alltid en tillräckligt speciell anledning. Man får alltid gråta, gråta är det bästa som finns, så befriande. Men jag har inte gråtit. Så långt har jag inte kommit ännu och kommer nog inte komma dit heller. Jag har egentligen inte heller något att gråta för. Det är bara väldigt mycket nu.
Praktik. Pendlar. Kommer hem efter 17 varje dag och då ska man ha ork till att plugga, både tenta och skriva en rapport. Man ska ha ork till att laga mat. Diska. Träna. Hålla ordning hemma. Handla. Fundera över stora beslut i nära framtid. Och man ska ha tid. Framför allt ska man känna att man har tid. Det är känslan av att man inte har tid som sätter käppar i det stadigaste hjulet.
Har man praktik träffar man inte vännerna lika ofta som man är van vid när man går i skolan. Och för att jag ska fungera och kunna hantera livet behövs denna speciella energi som få speciella personer kan ge. Att prata med dom som man verkligen kan prata med, och dom är inte många. Och när umgänget i Linköping inte riktigt fyller det behovet som det vanligtvis gör blir saknaden till Oskarshamn och speciella personer i Oskarshamn större än vanligt. Och just nu är den saknaden större än den någonsin har varit. Att jag inte har varit i Oskarshamn mer än 7 vakna timmar i höst och att jag inte har träffat dessa speciella personer sedan i somras gör just nu väldigt ont. Dom är endå något utöver det vanliga, det är dom man har vuxit upp med, skrattat och gråtit tillsammans med och det är dom som varit med i roliga och tråkiga händelser genom livet.
Världens bästa Emmy ringer när jag är mitt i skrivande stund av detta inlägg och någon bättre tajming finns ju inte. Emmy gör att allt känns så mycket bättre nu än för en halvtimma sedan när jag började skriva.
Wings.
När jag läser mitt förra inlägg känner jag att jag skrivit allt helt rätt och begripligt för mig själv. Jag känner också att det nog delvis kan uppfattas bara halvt korrekt av andra. Men eftersom det i första hand är mig själv jag ska vara ärlig inför ängar jag inte det någon mer tanke. Det väsentliga är dock skillnaden mellan nöjd och nöja mig med.
Jag har nu varit singel i cirka 1 år. Att vi förra sommaren tog det gemensamma beslutet att göra slut efter 4 år tillsammans var något jag med en gång kände var väldigt rätt. Vårt förhållande var i slutet ännu än sak som jag nöjde mig med utan att för stunden känna att det var fel men också utan att känna att det var något jag var helt nöjd med. Så glad och nöjd över livet och den stoltheten jag kände över att vara singel var länge sen jag hade känt. Hur rätt singellivet kändes då men också än i dag är något som ger mig en otrolig mängd energi.
De två stora besluten det senaste året; att bli singel och att ta en termins uppehåll från skolan har varit väldigt nyttiga för mig. Efter båda dessa vändpunkter har jag känt en sån styrka i mig själv. Plugget går bra, träningen går bra, umgänget är där jag vill att det ska vara och jag känner mig oövervinnerlig och att hela världen ligger framför mina fötter. Som så många gånger förrut håller dessa positiva känslor i sig tills det blir tenta-p. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör under tenta-p. Hela mitt liv rasar samman. Jag förlorar alla rutiner och allt bra jag gör i mitt liv och jag blir världens mest oorganiserade människa. Dessa spillror jag krossas i skramlar kvar lång tid efter tentan och jag har oerhört svårt att ta mig samman och hitta tillbaka till det liv jag vill leva.
Sån är jag, råkar jag ut för en bump i livets flytande väg som gör att jag måste ägna mycket tid åt något och kämpa för, stannar jag upp och lämnar över hela mitt liv i en situation jag inte vill vara i. Jag tappar all ork, självförtroende och positiva tankar om att jag kan fixa det här. Det är därför jag fortfarande har 2 omtentor, är väldigt missnöjd över vad jag uppnått och inte uppnått med träningen och har kvar vissa andra delar i livet som jag bara nöjer mig med utan att vara nöjd över.
Tack vare dessa två stora besluten har året också gett mig tid att fokusera på mig själv och se mig som jag är och hur jag vill vara. Det är tack vare dessa som jag fått modet att vara ärlig mot mig själv och att våga visa mitt rätta jag.
Thin Line.
Tidigare ikväll började jag läsa min blogg från allra första början. Ju fler inlägg jag läste desto mer kom jag underfund med hur opersonlig bloggen var. Jag skrev på ett sätt som gjorde att det bara var jag som förstod och om min blogg var någon annans skulle jag aldrig läsa den. Men så som jag skrev då var bra för mig just då. Det var på det sättet jag ville och behövde skriva och bloggen hjälpte mig mycket under den tiden.
När jag nu suttit och läst har jag också insett hur bra jag mådde då men också att jag både då, för 5 år sedan och idag lever ett liv som jag känner inte är tillräckligt för mig. Att jag nöjer mig på grund av lathet, att jag inte vet hur jag istället vill ha det eller att jag inte tror att jag behärskar att förändra mitt egna liv, vet jag fortfarande inte. Troligtvis det sistnämnda. Och att det är så fortfarande idag, vid 24 års ålder, det skrämmer mig. Att jag lever ett liv jag för stunden känner är okej och som för stunden gör mig glad men som jag innerst inne vet att jag inte är nöjd över, gör mig så oerhört ledsen.
För vissa människor, däribland mig själv, är det fruktansvärt svårt att vara ärliga. Och då menar jag ärliga för sig själv. Att se på och analysera sig själv med nakna blickar och göra detta på ett uppriktigt sätt är för vissa människor skrämmande. Och att sedan också våga låta någon annan människa se ens riktiga insida är i detta läge rätt omöjligt.
Jag har ett bra liv, fina vänner, underbar familj. Känner glädje och lycka varje dag och är nöjd över stora delar men har också en hel del delar som jag bara nöjer mig med utan att vara riktigt nöjd. Och jag känner att det är dags att göra något åt dessa delar. Det är dags att bli ärlig inför mig själv och hur mycket av det som sedan kommer hamna på en blogg återstår att se.
Bust Your Windows.
Dagens jobbiga; -6 grader när jag åkte till jobbet. På med långkalsonger och varm jacka. Strålande sol och måånga mer grader någon timma senare. Svettas ihjäl och får strippa av mig långkallingarna hemma hos en brukare.
Dagens kommunikationsmiss; vi har nästan alla brukare på jobbet i ett område och all personal cyklar till dessa förutom en som har bil och åker till sådana som bor lite utanför. Idag skulle jag ut och gå med en som bor lite utanför. Hade tagit cykeln om jag inte skulle ha med mig två stora ikeakassar med tvätt. Får skjuts av bilpersonalen, går in till brukaren som inte är hemma. Detta hade de två som visste om detta inte skrivit någonstans eller sagt till mig. Så jag får sitta utanför porten och vänta i 45 minuter på min bilskjuts tillbaka till kontoret.
Dagens klump; ställer cykeln i ett cykelställ utanför en brukares lägenhet. Tappar en lapp mellan två cyklar. Försöker smidigt ta upp denna men puttar till en cykel som ramlar och tar med sig tre andra cyklar i dominoeffekten. Springer, efter att jag ställt upp de fallna cyklarna, in i trapphuset och upp för trapporna, lämnar in en matkorg, springer ner för trapporna igen och ut genom trapphusdörren snubblar jag på tröskeln och håller på att stupa på näsan i min fart.
Dagens längtan; Oskarshamn. Var hos en norrbottnare till brukare som tyckte att den hemtrevliga dialekten måste betyda att jag kom nerifrån Småland, runt Oskarshamnstrakten kanske. Och det gör jag ju. Han hade en syster i Västervik och hade varit runt i Oskarshamn och Påskallavik för att titta på den nakna kvinnostatyn (!). Han tyckte ju att Oskarshamn var himla fint och mysigt och med den härliga kusten. Och det är det ju.
Dagens tystnad; sitter 7 personer i lunchrummet på jobbet. Två av dem sitter och halvsover i soffan och resten är djupt insjunkna i var sin mobil. Knäpptyst och dagens mediasamhälle är ett faktum.
Dagens ångest; ser innan jag ska gå hem från jobbet på planeringstavlan inför morgondagen att jag ska vara hos en och samma brukare mellan 10-14. Vilket är väldigt länge. Speciellt eftersom jag aldrig varit hos denne förrut och att den är en av de tre mest omtalade, jobbiga och krävande brukarna. Sen hoppar man på eftermiddagen direkt vid 14 och när har jag då lunch?
Veckans repeatlåt; Hästpojken – Sommarvin
Nothing Waiting.
Spenderade hela förra veckan, 7 dagar hos Ullis och Alma. Adnan var i Frankrike och klättrade. Eftersom han är lärare hade han påsklov och när någon av föräldrarna är ledig får inte barnet vara på dagis så har haft massa kvalitetstid med Alma, bara vi två medan Ullis har jobbat hela dagarna. Oftast är det bara gulligt men det är klart man blir trött ibland när man ska göra samma sak om och om igen, när man alltid ska vara med och leka och det dras i byxbenet eller när hon börjar stortjuta för att man säger nej åt något hon inte får göra. Men jag har haft världens bästa vecka! Och när man kommer hem får man ännu mer ångest att alla barnen bor så långt bort.
När jag landade i Ryd igen i helgen och gick hem från bussen var en bit av cykelvägen helt täckt av is. När jag var på mitten någon stans så hörde jag ett kraas och isen sprack och min fot plumsade ner i vatten. Hoppade fort upp ur plurret, gick skrattande därifrån samtidigt som jag tittade bakåt för att kolla om någon såg och var glad att jag var på väg hem.
Nu har det varit två väldigt soliga dagar och jag har under någon timma slagit upp vardagsrumsfönstret, dragit fram skrivbordsstolen och njutit av värmen. I förrgår när jag satt där hörde jag plötsligt ett tjejigt, chockerande skrik och när jag slår upp ögonen ser jag hur en tjej småspringer bort från samma isgata jag plurrat i häromdagen. Sen tar hon av sig ena skon och börjar hoppa på ett ben mot en lägenhetsdörr och jag förstår att hon också hade råkat ut för krasande is. Sen har det varit mitt nöje att lyssnande, spana efter dessa krasande och till min glädje fått se några flera roliga syner, gåendes och på cykel.
Annars: har väldigt ont i min vänstra lilltå. Den är öm, röd och svår att böja. Som en stukning och jag kan inte minnas att jag gjort något.
Nu: uppladdning inför jobbåterkomsten imorgon.
Things Change.
Bästa frukosten som slår rätt näst intill varje morgon. Havregrynsgröt med hälften vanlig havregryn och hälften rågflingor. Russin, linfrön, solrosfrön, kanel, frukt och mjölk. Och egenpressad apelsinjuice med massa fruktkött.
Ni vet, när man vaknar på morgonen och det känns som att man vaknar mitt i en dröm och man kommer ihåg allt. Gjorde det i morse och varje gång det händer känner jag mig så sjukt trött, outvilad och helt groggy. Det är rätt skumt endå. Tycker jag. Sen var drömmen rätt sjuk. Den typ berättade vad som skulle hända idag. Typ hälften av vad jag drömde, vad som hände och vad som sas, slog liksom in under dagen. Då blir jag lite rädd faktiskt. Men mest impad.
Plug And Play.
Den typ enda fördelen med att vara timvikarie är att man kan välja när och hur mycket man vill jobba. Speciellt när man verkligen är behövd på jobbet. Så nu har jag gått ner från planen med fyra dagars jobb i veckan till tre dagar jobb, två dagar plugg och två dagar ledigt. Är omöjligt för mig att plugga samma dag som jag jobbar så förhoppningsvis kommer det räcka med två pluggdagar i veckan fram till tentan.
Sen middag idag efter spinning med favvoinstruktören. Den perfekta snabbfixade, proteinrika, mättande och lagom fylliga maten nära inpå läggdags som åker högt upp på listan. Omelett med schalottenlök och paprika, avokado, tonfisk och kvarg.
Face One.
Veckans milpromenad stod på planeringen idag. Har några rundor jag vet är exakt 1 mil men nu har ju solen börjat komma fram och isen börjat försvinna bra. Då vill man utnyttja promenadstråket runt Stångån, så drog en ny runda idag lite på chans utan att kolla längden innan eller längs vägen. Slutade på 3 km och knappa halvtimmen extra och oh my vad det kändes i benen. Men ibland ska man ha lite extra pressning än det man är van vid. Skulle ha kört ett bålpass efteråt egentligen men skjuter på det tills imorgon.
Hemmagjorda chicken nuggets testades det idag. Kyckling i bitar, doppade i uppvispat ägg och sesamfrön för att sedan stekas. Dock var nog inte den överblivna linsgrytan från kylen det bästa tillbehöret.
Hollywood Boulevard.
HEJ!
Impulsen imorse att jag ville skriva blogg. Why not, tänkte vi då, mina fingrar och jag. Kan bli kul, det är sånt som märks. Är i alla fall här nu på obestämd framtid. För att vara ärlig så känner jag i skrivande stund lite ånger att jag började skriva igen. Känns just nu inte lika kul som det kändes innan. Så, kanske bara blir det här inlägget, kanske blir ett om dagen, ett i veckan, ett i månaden. Vad man kommer kunna se här inne är också sånt man får se, det jag känner behov av att skriva om för min egen skull. Träning och mat är stor chans att det kommer hamna i fokus. För mer utförlig träning hittar man mig på Funbeat, vilket jag tycker att alla mina kära vänner borde skaffa. Statistik över egen träning och inspiration och motivation från vänner!
Om man kollar lite i baktiden då så har jag just nu uppehåll från sjuksköterskeprogrammet. Jobbar lite, hänger lite, pluggar lite omtentor, tränar lite, far runt lite, njuter en massa och kunde nog inte tagit ett bättre beslut för min egen del. Så imorgon är första tentan av tre. Känns rätt skumt när man inte varit i skolan på flera månader. Läkemedelsberäkning, skitomtentan som bara beror på slarv.
We Ride.
Det vart en väldigt lyckad kväll igår, även om den slutade ganska tidigt då alla var galet överladdade.
Ikväll är det dags att fira Emeli som fyllt 23 år. Temat för denna kväll är att man måste ha nåt snyggt på huvudet. Så äntligen får jag användning av min fina elefantmössa som jag gjorde på syslöjden nån gång och som Mathias värmt upp åt mig under dagen.
Ikväll är det dags att fira Emeli som fyllt 23 år. Temat för denna kväll är att man måste ha nåt snyggt på huvudet. Så äntligen får jag användning av min fina elefantmössa som jag gjorde på syslöjden nån gång och som Mathias värmt upp åt mig under dagen.
Bloody Mary.
Ikväll är det tackfest för oss faddrar. Ettan fixar, vi glider. Temat är bokstaven P. Vill som vanligt göra det ganska enkelt för mig och inte lägga ut så mycket pengar. Så tog fram lite bruna kläder, lånade en kepa från svärmors jobb och fixade en liten skylt. Likheten är slående.
Stupid In Love.
Tillbaka i Linköping idag efter en väldigt trevlig minisemester även att den inte riktigt blev som väntat. Åkte hem till Oskarshamn i fredags för att Mathias gärna ville hänga på sina grabbar på födelsedagsfest på lördagen. Fredagskvällen spenderade vi hemma hos Jossan och Mattias med idol, spel och vin. Lördagen blev det kvalitetstid med mamma, vilket inte var helt fel. Kollade på massa kort när hon och Pappa var unga. I torsdags var det två år sedan vi förlorade honom. Helt sjukt, känns som nyss.
I söndags åkte jag och Mathias till Ullared och kämpade bland massa folk. Därefter åkte vi till Helsingborg och sov hos Ullis. Huset var dock tomt och väldigt kallt då de är på klättersemester i Frankrike. På måndagen åkte vi vidare till Malmö för att se Rihanna som jag fick i julklapp av Mathias förra året. En timma innan konserten skulle börja fick vi reda på att den var inställd för att hon var sjuk eller utmattad eller vad sanningen nu var. Galet surt. Vet inte ännu vad det blir för kompensation, skulle få reda på det inom 48 timmar så vi får väl se vad som händer.
I söndags åkte jag och Mathias till Ullared och kämpade bland massa folk. Därefter åkte vi till Helsingborg och sov hos Ullis. Huset var dock tomt och väldigt kallt då de är på klättersemester i Frankrike. På måndagen åkte vi vidare till Malmö för att se Rihanna som jag fick i julklapp av Mathias förra året. En timma innan konserten skulle börja fick vi reda på att den var inställd för att hon var sjuk eller utmattad eller vad sanningen nu var. Galet surt. Vet inte ännu vad det blir för kompensation, skulle få reda på det inom 48 timmar så vi får väl se vad som händer.
