Tidigare ikväll började jag läsa min blogg från allra första början. Ju fler inlägg jag läste desto mer kom jag underfund med hur opersonlig bloggen var. Jag skrev på ett sätt som gjorde att det bara var jag som förstod och om min blogg var någon annans skulle jag aldrig läsa den. Men så som jag skrev då var bra för mig just då. Det var på det sättet jag ville och behövde skriva och bloggen hjälpte mig mycket under den tiden. 

 

När jag nu suttit och läst har jag också insett hur bra jag mådde då men också att jag både då, för 5 år sedan och idag lever ett liv som jag känner inte är tillräckligt för mig. Att jag nöjer mig på grund av lathet, att jag inte vet hur jag istället vill ha det eller att jag inte tror att jag behärskar att förändra mitt egna liv, vet jag fortfarande inte. Troligtvis det sistnämnda. Och att det är så fortfarande idag, vid 24 års ålder, det skrämmer mig. Att jag lever ett liv jag för stunden känner är okej och som för stunden gör mig glad men som jag innerst inne vet att jag inte är nöjd över, gör mig så oerhört ledsen.

 

För vissa människor, däribland mig själv, är det fruktansvärt svårt att vara ärliga. Och då menar jag ärliga för sig själv. Att se på och analysera sig själv med nakna blickar och göra detta på ett uppriktigt sätt är för vissa människor skrämmande. Och att sedan också våga låta någon annan människa se ens riktiga insida är i detta läge rätt omöjligt.

 

Jag har ett bra liv, fina vänner, underbar familj. Känner glädje och lycka varje dag och är nöjd över stora delar men har också en hel del delar som jag bara nöjer mig med utan att vara riktigt nöjd. Och jag känner att det är dags att göra något åt dessa delar. Det är dags att bli ärlig inför mig själv och hur mycket av det som sedan kommer hamna på en blogg återstår att se.