Enda sedan Pappa dog har jag tänkt på honom varje dag. Men de senaste 1-2 veckorna har jag märkt en stor skillnad. Jag har kommit på mig själv att tankarna har varit hos honom flera gånger per dag. Det kan vara precis när jag vaknat, när jag kör bil, när jag pluggar, när jag ska sova, ja.. när som.

Tankarna är väldigt varierande. Jag tänker på dagen han dog, dagarna efter och hans begravning och jag blir ledsen. Jag tänker på hur dålig han var i slutet, hur mycket han led, hur jag inte kände igen min egna pappa och jag blir rädd. Jag tänker på saker vi har gjort, saker han sagt, hans friska personlighet och jag blir glad. 

Det är som att det har tagit dom här tre månaderna för mig att verkligen inse att han är borta. Som att det har tagit alla dom här dagarna och tankarna att förstå att han inte kommer tillbaka mer. För det är bara tre månader sedan. Tre månader sedan jag förlorade en av dom viktigaste personerna i mitt liv. En person som jag älskade av hela mitt hjärta oavsett vilket. 

Vet inte vad jag tycker om alla dessa känslor som börjat svänga, men jag saknar en Pappa, jag saknar min Pappa.