När jag läser mitt förra inlägg känner jag att jag skrivit allt helt rätt och begripligt för mig själv. Jag känner också att det nog delvis kan uppfattas bara halvt korrekt av andra. Men eftersom det i första hand är mig själv jag ska vara ärlig inför ängar jag inte det någon mer tanke. Det väsentliga är dock skillnaden mellan nöjd och nöja mig med. 

 

Jag har nu varit singel i cirka 1 år. Att vi förra sommaren tog det gemensamma beslutet att göra slut efter 4 år tillsammans var något jag med en gång kände var väldigt rätt. Vårt förhållande var i slutet ännu än sak som jag nöjde mig med utan att för stunden känna att det var fel men också utan att känna att det var något jag var helt nöjd med. Så glad och nöjd över livet och den stoltheten jag kände över att vara singel var länge sen jag hade känt. Hur rätt singellivet kändes då men också än i dag är något som ger mig en otrolig mängd energi.

 

De två stora besluten det senaste året; att bli singel och att ta en termins uppehåll från skolan har varit väldigt nyttiga för mig. Efter båda dessa vändpunkter har jag känt en sån styrka i mig själv. Plugget går bra, träningen går bra, umgänget är där jag vill att det ska vara och jag känner mig oövervinnerlig och att hela världen ligger framför mina fötter. Som så många gånger förrut håller dessa positiva känslor i sig tills det blir tenta-p. Jag vet inte riktigt varför jag reagerar som jag gör under tenta-p. Hela mitt liv rasar samman. Jag förlorar alla rutiner och allt bra jag gör i mitt liv och jag blir världens mest oorganiserade människa. Dessa spillror jag krossas i skramlar kvar lång tid efter tentan och jag har oerhört svårt att ta mig samman och hitta tillbaka till det liv jag vill leva.

 

Sån är jag, råkar jag ut för en bump i livets flytande väg som gör att jag måste ägna mycket tid åt något och kämpa för, stannar jag upp och lämnar över hela mitt liv i en situation jag inte vill vara i. Jag tappar all ork, självförtroende och positiva tankar om att jag kan fixa det här. Det är därför jag fortfarande har 2 omtentor, är väldigt missnöjd över vad jag uppnått och inte uppnått med träningen och har kvar vissa andra delar i livet som jag bara nöjer mig med utan att vara nöjd över. 

  

Tack vare dessa två stora besluten har året också gett mig tid att fokusera på mig själv och se mig som jag är och hur jag vill vara. Det är tack vare dessa som jag fått modet att vara ärlig mot mig själv och att våga visa mitt rätta jag.

  

 

 

Tidigare ikväll började jag läsa min blogg från allra första början. Ju fler inlägg jag läste desto mer kom jag underfund med hur opersonlig bloggen var. Jag skrev på ett sätt som gjorde att det bara var jag som förstod och om min blogg var någon annans skulle jag aldrig läsa den. Men så som jag skrev då var bra för mig just då. Det var på det sättet jag ville och behövde skriva och bloggen hjälpte mig mycket under den tiden. 

 

När jag nu suttit och läst har jag också insett hur bra jag mådde då men också att jag både då, för 5 år sedan och idag lever ett liv som jag känner inte är tillräckligt för mig. Att jag nöjer mig på grund av lathet, att jag inte vet hur jag istället vill ha det eller att jag inte tror att jag behärskar att förändra mitt egna liv, vet jag fortfarande inte. Troligtvis det sistnämnda. Och att det är så fortfarande idag, vid 24 års ålder, det skrämmer mig. Att jag lever ett liv jag för stunden känner är okej och som för stunden gör mig glad men som jag innerst inne vet att jag inte är nöjd över, gör mig så oerhört ledsen.

 

För vissa människor, däribland mig själv, är det fruktansvärt svårt att vara ärliga. Och då menar jag ärliga för sig själv. Att se på och analysera sig själv med nakna blickar och göra detta på ett uppriktigt sätt är för vissa människor skrämmande. Och att sedan också våga låta någon annan människa se ens riktiga insida är i detta läge rätt omöjligt.

 

Jag har ett bra liv, fina vänner, underbar familj. Känner glädje och lycka varje dag och är nöjd över stora delar men har också en hel del delar som jag bara nöjer mig med utan att vara riktigt nöjd. Och jag känner att det är dags att göra något åt dessa delar. Det är dags att bli ärlig inför mig själv och hur mycket av det som sedan kommer hamna på en blogg återstår att se.