Waaah! Jag har klippt mig. Blev en ganska stor aning för kort. Har en bild i huvudet av en frisyr jag vill ha men lyckas aldrig blir riktigt nöjd. Hoppas jag blir nöjdare när jag får styla det själv men kommer nog fortfarande tycka det är för kort.

29 december idag hörrni. Bara två dagar kvar till nyår. En nyår som är väl planerad. Fiffi och jag fixar så det förhoppningsvis kommer vara en kväll som har det lilla extra. 19 härliga vänner hemma hos Mathias, ätandes en trerätters middag, och sen får vi sällskap av ytterligare fler, åh så bra!

Igår var vi i Linköping över dagen. Tittade till lägenheten, betalade räkningar och shoppade. Mathias köpte nästan en hel nyårsoutfit och han kommer vara snyggast på festen. Såklart!  

I år får jag två julaftonar. Bror med familj åker till Göteborg på fredag morgon plus att mamma jobbar kväll. Så vi ska fira imorgon. En äkta heldags julafton med skinksmörgås till frukost, julmat till lunch, julklappsutdelning och gröt till kvällsmat. Mormor kommer självklart och även syster kommer inrullandes från Helsingborg under dagen. Vi har till och med fixat tomte. Mest för Kerstin men det var bra länge sen man var med om en riktig tomte på julen så även jag ser fram emot den dörrknackningen.

Själva julafton kommer se lite annorlunda ut än vad den brukar. Blir lite skinksmörgås med mormor på förmiddagen. Och efter mamma åkt till jobbet vid två tar jag och syster oss ut till Mathias med familj för att vi inte ska sitta alldeles alena. Så ska njuta av morgondagen till fullo och ta till vara på mina två julaftonar.

Jag har knåpat med rim igår och idag så nu har alla människor som får julklappar av mig vars ett. Kan nog dock inte förvänta mig att jag får något rim tillbaka men vad gör det? Att ge är lika kul som att få!

Nu är det riktig julekänsla här hemma med julklappsinslagning och klädd gran!

Är hemma i min stad Oskarshamn sedan igår eftermiddags. Trots all skit man pratat om denna lilla sketna stad är det allt favoritstaden. Detta kommer troligtvis alltid vara hemmahemma. Här är man uppvuxen och här finns familjen.

När vi var på väg hem skickade mamma och sa att hon trodde katten hade försvunnit i snön. Han brukar bara vara ute i några minuter när det är kallt och snö men nu hade han varit försvunnen i flera timmar. Grannhunden hade jagat in honom i en snögång och hunden hade kommit ut men inte katten så nu trodde mamma han hade fastnat där inne. Han hade fortfarande inte kommit in vid åtta igår kväll så då gick jag och mamma ut och började skotta upp denna snövall där han hade sprungit in. Men efter en stund så ser jag honom komma lommandes längst bort på gatan. Han sköt rygg och blev skrämd av minsta lilla ljud så något hade han säkert varit med om.

Bror med familj var även här igår kväll och åt middag. Kerstin var precis lika glad och gosig som jag minns henne.

Igår när vi var på stan i Linköping och fixade de sista klapparna sprang vi på Andreas Carlsson som signerade sin nya bok.

Hade som vanligt klockan satt på åtta. Brukar då vakna trött och seg men idag vaknade jag pigg och glad. Har en pirrande känsla av glädje i kroppen just nu. Det är fredag. M skickade och sa att han åkte från hamnen för typ en halvtimma sen. Musiken spelas och jag springer runt i lägenheten och gör den och mig redo för en jul i Oskarshamn. En tvätt körs i maskinen och dammtrasan glider över möbler och inredning. Har bestämt att lämna hemmet i topptrim för då är det som roligast att åka härifrån samt att komma tillbaka till sen.

Idag ska jag ägna all min uppmärksamhet åt min man, imorgon blir det julshopping och nyårsplanering med Fiffi och på söndag åker vi till kusten! 

Blippade förbi något på tv där en kille som inte kunde svenska skulle lära sig att säga tack. Hans försök till korrekt uttal fick mig att tänka att han lät väldigt lik Kerstin.

Fredde är inte sen med att försöka lära henne både det ena och det andra. Hon slår sig till exempel på bröstet när man säger gorilla och hon nickar flera gånger med huvudet när man säger att hon ska rocka. Och varje gång hon hör nåt ord som hon vet vad hon ska göra till, kommer ett litet blygsamt men stolt leende på hennes läppar.

Då hon är som sötast just nu är när hon ska säga tack. Detta har hon också fått från Fredde som upprepade gånger sagt tack samtidigt som han bockar lite med huvudet som en äkta gentleman. Och nu varje gång man frågar Kerstin om hon kan säga tack spricker hon upp i ett leende, får fram ack, och till det denna lilla bockning med huvudet, och man har glömt alla världens bekymmer.

Saknar att somna med min hand i hans.

Kan inte hålla mig från att ge ett tips om en magnifikt god kräftsoppa. Ni gör er själva en tjänst om ni testar denna.

4 port.

2 stora grovrivna morötter
2 dl kräftstjärtar
400 g kräftost (mjukost)
2 fiskbuljongtärningar
1 msk vetemjöl
1 burk creme fraiche
svartpeppar
cayennpeppar
dill
1/2-1 liter vatten


Fräs morötter.
Pudra över mjölet.
Tillsätt vatten, peppar, buljongtärningar och koka 10 min.
Tillsätt creme fraiche, kräftost och dill. Koka upp så det blir varmt igen.
Tillsätt kräftstjärtarna och klart!

För flera år sedan gick det ju på SVT ett barnprogram som hette Vintergatan. Där i fanns Femman. En grön prick som bara sa ordet fem. Ni kommer ihåg, fem fem femfem fem, femfem! Min käresta brorsdotter Kerstin låter numer ganska likt, förutom att Kerstin säger hej istället för fem.

Många gånger har mamma gett telefonluren till Kerstin när vi har pratat och hon är där. Idag ringde mamma och sa som flera andra gånger att det är någon där som vill prata med mig. Och så hör man henne säga, prata med Malin, Kerstin. Förväntade mig att det som vanligt skulle komma en upprabbling av oförstådda ord när jag sa hallå, hallå Kerstin, hej hej. Men så hör jag svaret, Hej. Hej. Hej hej hejhej hej... Hej hej hej. Och så där höll hon på enda tills mamma tog tillbaka luren, medan jag inte kunde sluta skratta.

Kerstin har ett tag nu försökt sig på att härma ord man upprepar för henne. Men hon har inte sagt något utan att man har fått hjälpa till lite innan. Förrän nu. Nu går hon visst runt hela tiden och säger hej.

Åh, vad jag längtar efter den där tjejen! Ska bli så spännande att se hur stor hon har blivit och allt nytt hon lärt sig.

Igår fann jag något som jag väldigt gärna ville ha. Och då menar jag väldigt, väldigt gärna. Något som jag har velat ett mycket bra tag. Spred denna upptäckt till Mathias som förstod mig och också skulle kunna tänka sig denna grej. Vi började då diskutera att varför inte slå till! Han tyckte dock att vi skulle vänta till efter jul eftersom han skulle ha mer pengar då. Detta tyckte jag var en sämre idé eftersom man skulle kunna tänka sig att det kanske skulle ta slut tills dess. Sa också att jag tänkte skaffa denna grej och att han kunde betala mig efter jul om han kände att han hade mer pengar då.

Eftersom han visste att jag inte skulle hålla mig borta från detta kände han sig tvungen att meddela att detta var hans julklapp till mig och att han redan hade köpt det.

Den lyckan som spred sig i mig då har jag inte känt på riktigt lång tid. En lycka att han känner mig så väl att han kunde lista ut att jag ville ha detta väldigt gärna. Och en känsla av att jag har den bästa mannen, att jag är nummer ett i någons liv och att jag kommer få vara med om något utöver det vanliga. Jag blev så glad att några tårar puttrade ut ur mina ögon.

För att inte förstöra all överraskning till julafton har jag sedan jag fick reda på det försökt låtsas som att jag inte vet om det. Att jag på riktigt bara har drömt alltihop. Därför har jag inte sagt det till någon och tänker inte prata om det mer från och med nu.

Det bästa tidsfördrivet när man åker bil är att försöka fånga något på bild av det som susar förbi utanför fönstret. Från någon gång när vi var på väg till hamnen.

Älskar min Amaryllis.

Ibland förlorar man sig in i något så man utesluter allt runt omkring och kommer på sig själv att komma tillbaka flertalet minuter senare. Till och med timmar ibland. Igår hände detta mig. Blev lite rädd för mig själv och de senaste minutrarna. Vet inte ens hur lång tid som hade gått, hur länge jag suttit. Vad som hade upptagit min tid? Datorn! Hemska sanning.

Regisrerade inte hur tiden sprang iväg och registrerade framför allt inte hur ljuset förändrades omkring mig, blind av den ljusa datorskärmen. När jag väcktes ur denna datorkoma var klockan alldeles för mycket så jag fick höra av mig till Nadja och säga att vi skulle mötas lite senare eftersom jag inte skulle hinna till den uttalade tiden. Och det hade blivit mörkt ute och inga lampor var tända så det var bäcksvart i lägenheten förutom två blåa lampor från tv och högtalare.

Har ett kort på Mathias i plånboken som är taget för x antal år sedan. Det kortet är min feelgood-upplyftande/var nöjd med vad du har kick. När jag ser kortet kan jag inte låta bli att dra på munnen.
Han är sååå söt!

I år är det första året som jag inte bakat pepparkakor med mamma. Alla tidigare år har hon frågat, Malin, ska vi verkligen göra egna pepparkakor i år? Och jag har svarat, Ja, mamma, klart att vi ska. I år bakade hon utan mig och jag kan inte låta bli att bli lite ledsen i ögat. Fick med några med Mathias när har var här nu. Gud så gott. Stor skillnad på köpta!

Har blivit betydligt behagligare väder. Nu är det riktigt härligt att gå ut i en go lagom bitande kyla med snön som ligger vit på backen. När det var så ruggigt kallt som det var några dagar var träden täckta av en vacker vit frost.

Känns lite tomt i lägenheten idag. Mathias, Emmy och Alex har varit här i helgen och vi hade det så bra. Var härligt att ha lite folk runt omkring i rummen. Jag har haft en så mysig, rolig och trevlig helg. Blev lite bortskämd där ett tag, så idag har ytan här känts väldigt stor och det har varit lite ensamt från tre till noll personer att prata med. Som tur är finns det nu lite tomtar här och där som fått sig några ord ibland. Man tager vad man haver så att säga. Det är vid sådana här dagar jag undrar hur länge jag ska behöva gå runt i en för stor trea alldeles själv. Fyra månader har snart gått och det här känns väldigt onödigt.

Dom där ballongerna jag hade till tjejerna förra helgen måste ha varit några riktigt bra sådana. Ser nästan inte ut som att dom krymt någonting. Det utnyttjade Emmy och Alex som försökte smälla ett par.

Jag har aldrig haft så stora problem med att göra arbeten till skolan som jag har nu. Det här gäller speciellt historia b-kursen jag läser nu. Textmaterialen vi har fått som vi ska skriva arbeten ur måste jag läsa om och om igen för att förstå och få ut någonting ifrån. Det språk som det är skrivet på tycks inte gå in i min hjärna och det tycks deffinitivt inte vilja omformuleras i mitt ordförråd till ett mer arbetsvänligt språk för mig.

Men huruvida detta beror på om
texterna, som är skrivna av gamla historiker, bara är allmänt luddiga och svårbegripliga,
om jag har blivit sämre,
eller om det helt enkelt beror på den enkla anledning att det här är för mig helt oviktigt, grymt tråkigt och att jag inte bryr mig det minsta om skolan jag läser nu, vilket gör att allt annat runt omkring mig hellre fångar min koncentration,
låter jag vara osagt.

Jag har verkligen blivit beroende av att fota. Det kanske har något att göra med att jag så lätt blir tråkad här nu för tiden annars. Dessutom är det ju så vackert ute så det är inte svårt att få motivation till att plocka fram kameran.

Kolla in den här killen. Det här är Alex Junior. Vår nya katt. Han kom till oss förra veckan. Han har kommit till genom en helt naturlig födsel av stearin från ljusen i golvlyktorna.

Han är vår nya huskatt och har fått en riktigt mysig plats i vår lägenhet.
Jag ska aldrig ge bort honom.

Det här ljuset har jag längtat efter att få tända.
1 december.

Det är ruggigt kallt i Linköping idag. Imorse när jag skulle åka iväg stod det -20 grader på termometern. Trodde inte mina ögon men drog på mig flera lager kläder och märkte ganska fort när jag kommit ut att det var snuskigt kallt. Människan kan inte vara gjord för att klara av så kalla temperaturer. Inte cykeln heller. Tar väl ungefär 10 minuter att cykla till gymmet, vilket var dit jag skulle. Efter cirka tre minuter höll mina näsborrar på att klibbas ihop av fruset snor så jag knappt kunde andas därigenom. Ögonen rann som bara den men tårarna fastnade precis när de kommit ut på kinderna av kylan så till slut såg jag inget eftersom ögonen var fyllda av tårar som inte kom någonstans. Ögonbrynen värkte så jag trodde de skulle spricka. Och kändes ett tag som att jag inte skulle kunna fortsätta andas eftersom jag fick känslan av att även lungorna höll på att frysa sönder.

För att fortsätta till cykeln hade växlarna frusit halvvägs, alltså efter kanske 5 minuter och däcken lät som om det var metall jag cyklade på. Men jag överlevde och kom fram och även hem igen. Imorgon funderar jag på om jag ska klippa lite i något och skapa en rånarluva jag kan ta på mig.

1 december. Skänker mitt största Grattis och en massa kramar till Emmy. En tjej jag inte riktigt kan säga när vi lärde känna varandra och som jag länge aldrig umgicks med själv. Nu har jag sett henne som en av mina närmsta i många år och idag är hon den jag lättast kan öppna upp mig inför för jag vet att hon kommer förstå mig.
Jag är glad att jag har dig och jag finns alltid här!
♥