Jag är i behov av någon slags drömtydning. Så sjukt. Två gånger inom loppet av typ nio nätter har jag vaknat av att jag gråter och inte kunnat sluta gråta. Sa jag att det är sjukt? Första gången drömde jag att min bror sa något taskigt till mig på skämt, du vet så där som syskon gör ibland. Och jag började gråta i drömmen och vaknar sedan av att jag gråter, på riktigt. Och jag kan inte sluta gråta, tårarna bara rinner och hela kudden blir blöt.

Härom natten drömde jag att jag satt på en restaurang och beställde mat. Jag skulle med ett tåg om typ en timma. Jag väntade och väntade på maten och det dröjde 45 minuter innan den kom. Men då var det bara en kvart kvar tills mitt tåg skulle gå och då sa jag högt till servitören, så gästerna runt omkring hörde, att nu går mitt tåg snart och jag hinner inte äta nu för att ni är så långsamma. Så jag tog alla mina påsar jag hade med mig och på vägen ut tappar jag allt på golvet. Folk börjar skratta och jag börjar gråta. Och helt plötsligt vaknar jag av att jag gråter på riktigt och jag kan inte sluta. Tårarna bara rinner och hela kudden blir blöt. 

 

Alltså vad är det här? Det är ju på riktigt helt sjukt. Som att mitt riktigajag-psyke håller ihop så till den yttersta grad med mitt fullspäckade schema och tanken att alltid prestera. Efter praktiken den senaste veckan har jag kommit hem och varit helt slut och knappt orkat hålla mig vaken. Och att veta att man egentligen måste plugga en massa, då orkar man knappt med sig själv. Det är som att mitt psyke kämpar så hårt för att hålla tankarna på rätt sida och inte bryta ihop av minsta motgång. Men någonstans måste jag få släppa garden och när jag inte tillåter mig själv att göra det i mitt riktigajag-psyke får jag göra det genom mitt drömjag-psyke. Där låter jag mig brista av minsta motgång och det kanske är det som krävs för att mitt riktigajag-psyke ska hålla ihop.