Spenderade hela förra veckan, 7 dagar hos Ullis och Alma. Adnan var i Frankrike och klättrade. Eftersom han är lärare hade han påsklov och när någon av föräldrarna är ledig får inte barnet vara på dagis så har haft massa kvalitetstid med Alma, bara vi två medan Ullis har jobbat hela dagarna. Oftast är det bara gulligt men det är klart man blir trött ibland när man ska göra samma sak om och om igen, när man alltid ska vara med och leka och det dras i byxbenet eller när hon börjar stortjuta för att man säger nej åt något hon inte får göra. Men jag har haft världens bästa vecka! Och när man kommer hem får man ännu mer ångest att alla barnen bor så långt bort.

När jag landade i Ryd igen i helgen och gick hem från bussen var en bit av cykelvägen helt täckt av is. När jag var på mitten någon stans så hörde jag ett kraas och isen sprack och min fot plumsade ner i vatten. Hoppade fort upp ur plurret, gick skrattande därifrån samtidigt som jag tittade bakåt för att kolla om någon såg och var glad att jag var på väg hem.

Nu har det varit två väldigt soliga dagar och jag har under någon timma slagit upp vardagsrumsfönstret, dragit fram skrivbordsstolen och njutit av värmen. I förrgår när jag satt där hörde jag plötsligt ett tjejigt, chockerande skrik och när jag slår upp ögonen ser jag hur en tjej småspringer bort från samma isgata jag plurrat i häromdagen. Sen tar hon av sig ena skon och börjar hoppa på ett ben mot en lägenhetsdörr och jag förstår att hon också hade råkat ut för krasande is. Sen har det varit mitt nöje att lyssnande, spana efter dessa krasande och till min glädje fått se några flera roliga syner, gåendes och på cykel.

Annars: har väldigt ont i min vänstra lilltå. Den är öm, röd och svår att böja. Som en stukning och jag kan inte minnas att jag gjort något.

Nu: uppladdning inför jobbåterkomsten imorgon.