Inför min start på universitet bestämde jag mig för att jag skulle ha bättre framförhållning och planering när det kom till pluggande. Jag har alltid varit en sådan som skjutit upp saker och varit ute i sista stund. Det är inte bra för psyket och prestationsångesten så bestämde att det räckte där. Nu skulle jag banne mig vara ute i tid.

Kan väl säga att det inte gått så bra med det hittills. Kan bero på att den här HEL-kursen är lite flummig eller så har jag bara fortfarande lika dålig motivation. Och den dåliga motivationen är något jag inte fattar, för det här tycker jag ju är kul. Då borde ju motivationen öka. I alla fall..

Vi har en etikuppgift som ska vara inne på fredag och som vi ska prata igenom nästa vecka. Där ska vi reflektera och massa andra sådana fina ord, över något etiskt dilemma vi varit med om i vården. Jag har ju ganska mycket erfarenhet genom Pappa så bestämde mig till slut för en av alla saker som skett hemma med hemtjänst och distriktssköteskor. Tänkte att när det är något sådant som ligger så nära mig ska det väl inte vara så svårt att knåpa ihop en text. Men det blev svårare än jag trott.
Som vanligt.

Det blev svårt för att det är så mycket känslor inblandat så då får jag svårt att se det utifrån den etiska synvinkeln. Så nu är jag rädd att det blir för mycket privata tankar och för lite teorier, fakta och resonemang. Och det blev svårt för att jag inte vet hur mycket jag vill skriva ut om Pappa. Jag vill ju inte lämna ut honom på ett sätt som han inte kan stå för. Så kanske det här var något som låg mig allt för nära hjärtat. Och för nära i tid. När det handlar om Pappa och människor jag inte känner så väl blir han något väldigt känsligt och jag blir en väldigt känslig och svag person.