Let Love Be Your Energy.
Idag är det ett år sedan den 27 oktober 2009. Ett år sedan det var datumet jag aldrig glömmer. Ett år sedan Pappa dog. Är helt ärlig när jag säger att det inte gått en endaste dag utan att han korsat mina tankar. Men idag tänker jag lite extra på honom.
Jag tänker på hur fel jag tänkte när han fortfarande fanns. Alla gånger jag varit ledsen över att han inte kunde vara med mig på samma sätt som andra föräldrar för att hans kropp inte tillät det. På alla gånger han ropade mitt namn för att han behövde hjälp med något som en 3-åring kunde göra. På alla gånger jag varit arg för att jag varit tvungen att vara hemma och hjälpa honom.
Ingen av dessa gånger tänkte jag på att det var sjukdomens fel.
Från den 27 oktober 2009 och även idag har jag andra tankar. Nu minns jag istället.
Jag minns hur han alltid var och kollade på mina hemmamatcher i fotboll och hur ofta han ställde upp och körde till bortamatcherna. Jag minns hur stolt jag var när vi gick på stan tillsammans. Att han älskade att äta lever. Alla ramsor av svordomar han utbröt när något inte gick hans väg. Hur tacksam han var varje gång jag hjälpte honom med saker han inte klarade de sista åren. Jag minns hur han inte alltid tänkte innan han pratade. Hur han alltid tog ett hästbett i låret på mig när han körde bil och jag satt bredvid. Jag minns hur jag satt i hans knä på IK-matcherna när jag var liten. Att jag älskade att stanna uppe på kvällen med honom och kolla på film när alla andra hade lagt sig. Hur han skakade i hela kroppen när han skrattade. Att han ibland bara satt på skrivbordstolen i källaren och lyssnade på sina vinyl-skivor.
Det enda jag är ledsen över nu är att Mathias bara fick träffa honom när sjukdomen hade tagit över.
Att han inte fick träffa den Pappa jag minns honom som.
Jag tänker på hur fel jag tänkte när han fortfarande fanns. Alla gånger jag varit ledsen över att han inte kunde vara med mig på samma sätt som andra föräldrar för att hans kropp inte tillät det. På alla gånger han ropade mitt namn för att han behövde hjälp med något som en 3-åring kunde göra. På alla gånger jag varit arg för att jag varit tvungen att vara hemma och hjälpa honom.
Ingen av dessa gånger tänkte jag på att det var sjukdomens fel.
Från den 27 oktober 2009 och även idag har jag andra tankar. Nu minns jag istället.
Jag minns hur han alltid var och kollade på mina hemmamatcher i fotboll och hur ofta han ställde upp och körde till bortamatcherna. Jag minns hur stolt jag var när vi gick på stan tillsammans. Att han älskade att äta lever. Alla ramsor av svordomar han utbröt när något inte gick hans väg. Hur tacksam han var varje gång jag hjälpte honom med saker han inte klarade de sista åren. Jag minns hur han inte alltid tänkte innan han pratade. Hur han alltid tog ett hästbett i låret på mig när han körde bil och jag satt bredvid. Jag minns hur jag satt i hans knä på IK-matcherna när jag var liten. Att jag älskade att stanna uppe på kvällen med honom och kolla på film när alla andra hade lagt sig. Hur han skakade i hela kroppen när han skrattade. Att han ibland bara satt på skrivbordstolen i källaren och lyssnade på sina vinyl-skivor.
Det enda jag är ledsen över nu är att Mathias bara fick träffa honom när sjukdomen hade tagit över.
Att han inte fick träffa den Pappa jag minns honom som.
Kommentarer
Emmy
Verkligen fint skrivet Malin. Jag blir rörd. Tänker på dig<3
Mo
Jag minns när han satt i fönstret och hade koll på oss när vi skulle lära oss att trixa, vi var tvugna att köra varannan vänster och varannan höger annars räknades det inte sa han. Kommer också ihåg att han svarade att det var polisen någon av alla gånger jag ringde hem till dig! Tänker på dig! Väldigt fint skrivet!
Trackback
