Alla har vi våra ups and dows här i livet. Jag har inte direkt haft någon down-period men många tankar har rusat i min hjärna när det handlar om mig och M. Börjar dock med att säga att det aldrig har varit tankar på oss som ett par, som ett vi. Det har alltid varit självklart och helt rätt. Det har varit tankar om att bygga ett hem och ett liv ihop just nu.

Jag har tyckt det varit skönt när han varit i Oskarshamn, när jag varit själv och bott själv i vår lägenhet. Det har varit mysigt när han har varit här i några dagar men när han återigen åkt hem för att jobba har jag njutit av att bli själv. Ha mitt egna kök, vardagsrum och sovrum. Göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Allt sker enligt mina regler. Att inte ha någon annan i lägenheten som gör något på något sätt som jag inte skulle gjort det på.

Men de senaste dagarna har jag börjat tänka annorlunda. Hatar att bara behöva ta fram en av våra tallrikar som vi köpt tillsammans på Ikea. Hatar att sitta själv i vår soffa, att inte ha någon att prata med. Någon som är M. När jag går och lägger mig tycker jag inte längre det är skönt att sova ensam i vår lägenhet. Nu ser jag istället alltid en tom 90-säng som står bredvid mig. En säng som är hans. Tankarna som jag tidigare hade har förvandlats till en övertygelse. En övertygelse om att jag vill bo tillsammans med min pojkvän.

Två månader räckte för mig att bo själv. Nu kan jag inte ha en större längtan att ha någon att dela vardagen med. Någon att laga mat tillsammans med, någon som luktar svett när jag inte vill känna svettlukt, någon att irritera mig på, någon att skratta med. Någon som är M.  

Så nu håller jag mina två tummar att han hittar ett jobb han trivs med så han på riktigt kan flytta hit.
Skönt att få ur mig det, nu kan jag koncentrera mig på plugget igen.