Med min svårighet att öppna mig och efter förmiddagens prat med Malin känner jag att det blir bra att köra igenom det här med.

Har väl inte riktigt släppt in hur situationen egentligen är förräns dom två senaste veckorna då allt kommit på en gång. Det blir ju betydligt klarare när man hör någon annan säga det trots att vi ser det varje dag. Inte heller så många andra vet hur det är. Brist på intresse eller bara ren kunskapsbrist. Dom flesta vet väl grejen med blodcancer och hemtjänst och det köret men inte mycket mer. 

Pappa är i alla fall mycket sämre nu för tiden och väldigt känslig och svag. Det börjar bli svårt för dom att ta hand om honom i hemmet. Han sover mest hela tiden, äter knappt någonting och består mest av hud och ben. Idag fick han ett blodtrycksfall och tuppade av en stund när hemtjänsten var inne hos honom. Sköterskorna ringde mamma som åkte hem från jobbet för varken jag eller dom ville att jag skulle vara själv. Eftersom läkarna inte tror att medicinen mot cancern längre ger någon verkan halverade dom den dosen förra veckan i hopp om att han ska bli piggare och få mer aptit. Men ingen vet.
Vi går nu mest runt i ovisshet och ingen, varken vi eller dom lärda, vet hur det kommer utveckla sig.

Det är i såna här lägen jag mer än vanligt uppskattar mamma, Mathias, Fredde, Malin och Kerstin.
För det är så långt vetskapen om verkligheten når.