Suttit här i en kvart nu, framför detta tomma, vita inlägg. Inte vetat hur jag ska börja eller vad jag ska skriva. Det vet jag inte nu heller så det får bli som det kommer. Det jag kommer berätta är för de flesta den värsta mardrömmen. För mig blev den verklighet.
Har dock förmodligen ännu inte riktigt fattat att det verkligen hänt.

Tisdagen den 27 oktober. Då skrev jag förra inlägget. Jag skrev om min Pappa. Det var första gången jag skrev något så personligt i bloggen. Jag skrev det inlägget helt ovetandes om vad som skulle hända senare samma kväll. Pappa somnade in, han fick komma till något som är mycket finare än vad livet var för honom, han dog. Han dog. Det är så svårt att säga eller skriva dom orden. Det är så rått och hårt.

Jag kommer skriva hela historien, från början, vad som har hänt och vad som händer just nu. Detta gör jag dels för min egen skull och dels för mina vänners, dom som vill veta och försöka förstå. Det tar mig många minuter att skriva dessa få ord och de kommande inläggen kommer säkert kosta mig en hel del tårar.

Man vet aldrig vad som kommer hända, om ett år, en månad, en dag eller en timma. Ta dagen som den kommer, lev i nuet. Svårt för många, de flesta har inget att relatera till, inga händelser att luta sig tillbaka på. Jag lever verkligen i nuet just nu. Efter något sånt här är man tacksam för varje minut och varje ord man yttrar med någon annan människa.