1991-2002
Cancern började så smått bryta ner Pappas kropp. Den satt ju i blodet och skadade skelettet, gjorde skelettet skört, han krympte och fick väldigt dåligt immunförsvar. Myelom är en obotbar sjukdom. Den går inte att få ut ur kroppen. Däremot finns det bromsmediciner. Dessa fungerade för Pappa. Medicinerna gjorde att sjukdomen efter ett tag inte längre var aktiv, men den skulle för alltid finnas kvar i hans kropp och den kunde när som helst bryta ut igen.

Pappa kunde aldrig mer gå tillbaka till polisyrket. Han blev sjukpensionär. Eftersom bromsmedicinerna endå tog så bra på sjukdomen kunde han leva ett rätt så normalt liv i alla fall. Han var kort, hade krokig rygg och haltande gång men annars mådde han bra. Några år efter att sjukdomen brutit ut började han spendera sina dagar på Oskarshamns AIK:s kansli. AIK hade alltit varit hans liv, nu blev det också hans vardag. Han jobbade ideellt, han fick inga pengar för sitt arbete men oavsett det la han ner sin själ i allt han gjorde. 

Under alla dessa år tänkte jag aldrig på att Pappa hade cancer. Jag hade vuxit upp med honom så som han var, jag hade inga andra minnen av honom som polis eller som en lång, stark, välbyggd man som älskade att träna och vara i skogen.

Bilder från vår resa till Gran Canaria, sommaren 96, Pappa fyllde 50.