Väldigt kortfattad resumé.
Hösten 91 började Pappa få ont i ryggen. Han gick till läkaren och fick diagnosen ryggskott. Han jobbade som polis och blev sjukskriven i tron om att han skulle komma tillbaka till jobbet om någon månad. Värken blev värre och han sökte läkarvård igen. Under vinterhalvåret åkte han ett flertal gånger in och ut på sjukhus. De började ta en massa olika prover och i februari 92, ungefär ett halvår efter att han varit hos läkaren för första gången, fick han diagnosen Myelom, blodcancer. Den här sjukdomen är vanligast för personer över 65 år, Pappa var 45. 

Det här var självklart en väldigt jobbig och svår tid för mamma och mina syskon som då var 9 och 11 år. Jag själv, sladdbarn som jag är, var bara 2,5 och har förstås inga minnen av tiden när han insjuknade. Jag har heller inga minnen av Pappa som frisk. 
Han gick igenom diverse olika behandlingar så som cellgifter och blodtransplation.
Med risk att låta egoistisk känner jag endå att jag är en aning glad att jag var så pass liten och inte fattade vad det var som hände. Men detta styrker mig också eftersom jag fått förklarat för mig att både mamma och syskonen fann ny styrka i att ha en liten gullig bebis att trösta sig i. Och jag vet att det är sant eftersom jag själv blir glad och känner mig starkare efter lite gos med Kerstin.