27 oktober
Mamma hade haft rätt, Pappa hade dött.
När jag kom in på Pappas rum låg han med huvudet lätt lutandes åt höger, munnen var lite öppen och kinderna hade därför skjunkit in lite inåt munnen och eftersom han var så smal syntes kindbenen väldigt tydligt, händerna låg korsade på bröstet med sängdosan mellan dom, och ögonen var öppna. Denna syn kommer jag aldrig glömma.

Mamma, jag och Mathias stod och tittade på Pappa. Mamma stod hulkande och grät.
Jag fattade ingenting.
"Är du säker?" frågade jag mamma. "Ja, Malin, jag är säker, han är borta." svarade hon.
Det är väl nu jag går in i chockfasen. Jag går ut från rummet, tårar börjar rinna och jag får svårt att andas. Har aldrig haft ett astma-anfall eller så svårt för att andas som jag fick nu.
Jag fick verkligen ingen luft.

Nu börjar mamma fråga vad ska vi göra, vem ska vi ringa och jag inser att jag måste skärpa till mig och hjälpa henne. Först och främst ringde vi Fredde. Vi lyckas också få fram något nattnummer till någon sjuksköterska. Mamma säger till henne att vi har ett dödsfall i hemmet och hon lovar att komma så fort som möjligt.