27 oktober
Det var tisdag. Jag hade höstlov. Klockan 10.30 kom som vanligt hemtjänsten för att ta upp Pappa på golvet och gåträna med honom. Efter ett tag kom en ur hemtjänsten småspringandes ut i hallen, tog fram deras mobil ur en jacka och gick ut och ringde.
Pappa hade svimmat av en stund. De ringde distriktsköterskan som kom och det sas att han nog hade fått ett blodtrycksfall. Mamma åkte hem från jobbet. Som tur var blev Pappa normal nästan med en gång efter det hände. 

På kvällen var allt som vanligt. Han fick sin kvällsmat och kvällsmedicinen som vanligt vid halv sex. Jag, Mathias och mamma tittade på tv på undervåningen som vanligt. Pappa låg och halvsov framför sin tv i sin säng på ovanvåningen som vanligt. Mamma gick som vanligt upp omkring halv nio och gav Pappa sin nattmedicin.

Ungefär vid kvart i tio gick mamma upp till ovanvåningen igen. Hon kom snart springandes tillbaka, gråtandes och viftade med armarna och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon fick stammande ur sig "Jag tror Pappa har dött."  
Allt som hände därefter känns som en enda klump och de följande tre timmarna känns som 15 minuter. Jag studsade upp ur soffan och sa "Nee, är du dum eller. Han sover väl bara." Vi sprang upp, in i Pappas rum. Han låg i sin säng. Precis som han ligger när han sover. Men han hade somnat in för alltid, han skulle aldrig mer vakna. Min Pappa hade dött.