2005-mars 2009
Vårt nya liv var väldigt svårt att acceptera och vänja sig vid. Hemtjänsten som i början var rena främlingar för oss hade nycklar till vårt hem och kom och sprang fyra gånger om dagen. Mina två syskon hade för några år sedan flyttat hemifrån så det var jag och mamma som fick försöka att göra så mycket som möjligt för att Pappa skulle ha det så bra som möjligt. Självklart var det svårast att se Pappa. Han var ju nu väldigt hjälplös. Utan hemtjänstens hjälp kunde han inte ens vända sig i sängen. Lika jobbigt var det att veta att man själv inte kunde göra så mycket för att göra det bättre för honom. Puffa till kudden, hämta nytt vatten och ta upp lypsylen som han råkat tappa i golvet blev nu väldigt betydelsefulla saker vi kunde hjälpa honom med.