28 oktober
Pappas syster ringde tidigt på morgonen. Hon åkte hem till min farmor och berättade vad som hade hänt och sen kom dom hem till oss. Farmor var den som tog det hårdast av oss allihop, att överleva sitt barn måste kännas väldigt onaturligt. Vi grät mycket allihop under tiden dom var här men det var samtidigt skönt att prata med dom om Pappa och om andra saker. 

När farmor och faster hade åkt ringde mamma till begravningsbyrån. Nu skulle dom komma och hämta Pappa och ta honom ifrån oss. Jag, mamma och Mathias stod i köksfönstret och såg likbilen komma åkandes. Nu började jag gråta igen. Efter att dom varit inne och hälsat och pratat lite gick dom ut och hämtade en bår i bilen och gick in med den på Pappas rum. Vi stod och såg på i vardagsrummet när de väldigt lugnt och sakta gick ut igen. Med Pappa på båren och ett skynke över hela honom. Den här stunden, när dom kom med bilen, bar ut honom, skjutsade in honom i bilen och körde iväg honom, var det jobbigaste någonsin. Man insåg verkligen att det var över. Han skulle aldrig mer komma tillbaka. 

Att Mathias tidigt samma morgon ringde till jobbet och tog ledigt för att vara med oss hela dagen är något jag är otroligt glad över. Underlättade både för mig och mamma att ha honom stöttandes bredvid oss hela tiden.