" Så när solen går ner och jag sitter på den gamla förfallna piren och ser på de långa skyarna och känner hela det nakna landet som rullar i en enda otrolig våg över till västkusten, och åkandet på vägen, alla människor som drömmer i dess väldighet, och i Iowa vet jag att barnen gråter nu på dom ställen där dom låter barnen gråta, och i natt är stjärnorna släckta och vet du inte att Gud är Nalle Puh?, aftonstjärnan håller just på att sänka sej och sprida ljus över prärien, och det är just innan natten kommer riktigt, som välsignar jorden, förmörkar alla floder, höljer topparna och viker in den sista stranden, och ingen, ingen vet vad som skall hända någon utom den trista traden att bli gammal, jag tänker på Dean Moriarty, jag tänker till och med på Gamla Dean Moriarty, fadern vi aldrig fann, jag tänker på Dean Moriarty. "


Och med världens längsta mening, typ, slutar boken.
Men hallå, den kan ju inte sluta nu, så här.
Jag har ju inte börjat fatta än. Fattar inte Sal, fattar inte Dean.
Precis som Robbie Williams, man fattar inte men det är så jävla bra i alla fall.
Men nu då, när allt är ett enda virrvarr.
Hur ska jag nu lyckas få ihop nåt bra som duger åt Perc?


" Han kom spritt språngande naken till dörren och det hade inte rört honom i ryggen
om det varit presidenten som knackade. Han mottog världen i mässingen. "