Last To Know.
Efter att Pappa blivit sängliggandes 2005 hade vi regelbundna hembesök av hans sjukdomsläkare som kollade läget och tog prover för att se om sjukdomen höll sig i bakgrunden. Vi hade ett sådant hembesök i mars och då konstaterades att allt var någorlunda normalt. Men under halvåret som följde märke vi stora förändringar på Pappa. Han blev betydligt tröttare, han fick dålig syn och hörsel, han befann sig i sin egen värld och delade få ord med oss runt omkring och han fick framför allt väldigt dålig aptit. Men tanken på att han blivit sämre och att detta var effekter av sjukdomen slog mig aldrig. Man tänker inte i dom banorna, man intalar sig själv att så som han är just idag, så kommer han vara för alltid.
Dear Diary.
Helgen gick otroligt fort. Fredagskvällen var det jobb hela kvällen lång. Största delen av lördagen spenderade vi tillsammans med Fredde, Malin och Kerstin. Vi åt raggor och Kerstin satt för första gången i en barnstol, stödd av kudde och handduk runt omkring sig. I söndags var vi på gudstjänst för att dom läste upp Pappas namn och tände ett ljus för honom. Bara det var jobbigt och jag grät redan vid ingångspsalmen. Kvällen var jobb.
Idag har prästen som ska hålla i begravningen varit hos oss och pratat om Pappa och om begravningen som är på torsdag. Så nu är allt klart inför den jobbiga dagen. Vi har beställt blommor och bestämt psalmer som ska spelas och låtar som ska sjungas solo av Anna Rosén. Allt kommer vara så fint och det kommer blir den jobbigaste dagen jag varit med om, tillsammans med dagen han dog förstås.
Split Personality.
Vårt nya liv var väldigt svårt att acceptera och vänja sig vid. Hemtjänsten som i början var rena främlingar för oss hade nycklar till vårt hem och kom och sprang fyra gånger om dagen. Mina två syskon hade för några år sedan flyttat hemifrån så det var jag och mamma som fick försöka att göra så mycket som möjligt för att Pappa skulle ha det så bra som möjligt. Självklart var det svårast att se Pappa. Han var ju nu väldigt hjälplös. Utan hemtjänstens hjälp kunde han inte ens vända sig i sängen. Lika jobbigt var det att veta att man själv inte kunde göra så mycket för att göra det bättre för honom. Puffa till kudden, hämta nytt vatten och ta upp lypsylen som han råkat tappa i golvet blev nu väldigt betydelsefulla saker vi kunde hjälpa honom med.
Family Portrait.
Cancern bröt ner Pappas kropp hela tiden men väldigt långsamt. 2005 var skelettet så pass svagt att när han en dag satt vid köksbordet och vred på överkroppen fick han en spontanfraktur, denna gång i höger höftben som gick av. Han blev inlagd på sjukhus och genomgick ytterligare en stor operation med plattor och spikar. Frakturen var även denna gång en följd av att sjukdomen hade blivit aktiv igen. Medicinen som han tagit tidigare hjälpte inte längre. Han fick en ny som dom inte visste så mycket om, det var ungefär 50 % chans att den skulle hjälpa.
Det gjorde den.
Däremot gjorde sjukdomen som ger dåligt immunförsvar att benet och ärret efter operationen inte läkte ordentligt. Han hade svårt att stå och gå och fick ta hjälp av ett gåbord. Han låg inlagd på sjukhus i några månader och när han fick komma hem var det tillsammans med en sjukhussäng, liftar, rullstol och massa andra hjälpmedel. Från och med nu var Pappa sängliggandes och kunde inte göra någonting själv. Det var nu vi fick börja med hemtjänst.
De kom fyra gånger om dagen.
8.00: de hjälpte honom med morgonbestyren
10.30: de tog upp honom ur sängen och gåtränade med honom
12.45: de tog upp honom och satte honom i rullstolen, körde ut honom i köket där vi varje dag åt mat klockan 13.00
15.00: de kom och la honom i sängen igen
Nu var Pappas sysselsättningar att titta på TV, vänta på hemtjänsten och sova.
Love Is Such A Crazy Thing.
Totalt jävla grym.
This Is How It Goes.
Pappa gick på regelbundna kontroller för att hålla koll på sjukdomen och se om den blivit aktiv igen. Myelom sitter i de vita blodkropparna och förstör kalken i skelettet vilket gör att det blir väldigt skört. En vintermorgon 2002 när Pappa skulle åka till AIK halkade han på en liten isfläck på väg till bilen och bröt vänster höftben. Brytningen berodde helt på att skelettet var så pass dåligt. Man opererade in plattor och spikar för att stödja upp benet. Kontroller som togs i samband med brytningen visade att sjukdomen blivit aktiv igen. Han fick återigen börja med strålbehandling. Som tur var fungerade det även denna gången.
Efter en tid på sjukhus efter operationen kom han hem med kryckor och vissa hjälpmedel. Han kunde fortsätta att spendera sina dagar ute på AIK och trots motgångar gav han aldrig upp.
Light Years Away.
Cancern började så smått bryta ner Pappas kropp. Den satt ju i blodet och skadade skelettet, gjorde skelettet skört, han krympte och fick väldigt dåligt immunförsvar. Myelom är en obotbar sjukdom. Den går inte att få ut ur kroppen. Däremot finns det bromsmediciner. Dessa fungerade för Pappa. Medicinerna gjorde att sjukdomen efter ett tag inte längre var aktiv, men den skulle för alltid finnas kvar i hans kropp och den kunde när som helst bryta ut igen.
Pappa kunde aldrig mer gå tillbaka till polisyrket. Han blev sjukpensionär. Eftersom bromsmedicinerna endå tog så bra på sjukdomen kunde han leva ett rätt så normalt liv i alla fall. Han var kort, hade krokig rygg och haltande gång men annars mådde han bra. Några år efter att sjukdomen brutit ut började han spendera sina dagar på Oskarshamns AIK:s kansli. AIK hade alltit varit hans liv, nu blev det också hans vardag. Han jobbade ideellt, han fick inga pengar för sitt arbete men oavsett det la han ner sin själ i allt han gjorde.
Under alla dessa år tänkte jag aldrig på att Pappa hade cancer. Jag hade vuxit upp med honom så som han var, jag hade inga andra minnen av honom som polis eller som en lång, stark, välbyggd man som älskade att träna och vara i skogen.
Bilder från vår resa till Gran Canaria, sommaren 96, Pappa fyllde 50.
Next To You.
It Used To Be A Funhouse.
Hösten 91 började Pappa få ont i ryggen. Han gick till läkaren och fick diagnosen ryggskott. Han jobbade som polis och blev sjukskriven i tron om att han skulle komma tillbaka till jobbet om någon månad. Värken blev värre och han sökte läkarvård igen. Under vinterhalvåret åkte han ett flertal gånger in och ut på sjukhus. De började ta en massa olika prover och i februari 92, ungefär ett halvår efter att han varit hos läkaren för första gången, fick han diagnosen Myelom, blodcancer. Den här sjukdomen är vanligast för personer över 65 år, Pappa var 45.
Det här var självklart en väldigt jobbig och svår tid för mamma och mina syskon som då var 9 och 11 år. Jag själv, sladdbarn som jag är, var bara 2,5 och har förstås inga minnen av tiden när han insjuknade. Jag har heller inga minnen av Pappa som frisk.
Han gick igenom diverse olika behandlingar så som cellgifter och blodtransplation.
Med risk att låta egoistisk känner jag endå att jag är en aning glad att jag var så pass liten och inte fattade vad det var som hände. Men detta styrker mig också eftersom jag fått förklarat för mig att både mamma och syskonen fann ny styrka i att ha en liten gullig bebis att trösta sig i. Och jag vet att det är sant eftersom jag själv blir glad och känner mig starkare efter lite gos med Kerstin.
There You Go.
Kvällen blev massa bra. Jag och Mathias började kvällen på Lilla krogen. Sedan blev det bibblan där vi sa hej till en arbetande Jossan, Henrik Björkman & Paj Malaj, Orchidea, Idol-Nils, Malin och Kajsa, SAS och sen hem till sängen.
Mys hela dagen lång som gav mig massor nya krafter.
The Art Of Losing.
Suttit här i en kvart nu, framför detta tomma, vita inlägg. Inte vetat hur jag ska börja eller vad jag ska skriva. Det vet jag inte nu heller så det får bli som det kommer. Det jag kommer berätta är för de flesta den värsta mardrömmen. För mig blev den verklighet.
Har dock förmodligen ännu inte riktigt fattat att det verkligen hänt.
Tisdagen den 27 oktober. Då skrev jag förra inlägget. Jag skrev om min Pappa. Det var första gången jag skrev något så personligt i bloggen. Jag skrev det inlägget helt ovetandes om vad som skulle hända senare samma kväll. Pappa somnade in, han fick komma till något som är mycket finare än vad livet var för honom, han dog. Han dog. Det är så svårt att säga eller skriva dom orden. Det är så rått och hårt.
Jag kommer skriva hela historien, från början, vad som har hänt och vad som händer just nu. Detta gör jag dels för min egen skull och dels för mina vänners, dom som vill veta och försöka förstå. Det tar mig många minuter att skriva dessa få ord och de kommande inläggen kommer säkert kosta mig en hel del tårar.
Man vet aldrig vad som kommer hända, om ett år, en månad, en dag eller en timma. Ta dagen som den kommer, lev i nuet. Svårt för många, de flesta har inget att relatera till, inga händelser att luta sig tillbaka på. Jag lever verkligen i nuet just nu. Efter något sånt här är man tacksam för varje minut och varje ord man yttrar med någon annan människa.
Crystal Ball.
Har väl inte riktigt släppt in hur situationen egentligen är förräns dom två senaste veckorna då allt kommit på en gång. Det blir ju betydligt klarare när man hör någon annan säga det trots att vi ser det varje dag. Inte heller så många andra vet hur det är. Brist på intresse eller bara ren kunskapsbrist. Dom flesta vet väl grejen med blodcancer och hemtjänst och det köret men inte mycket mer.
Pappa är i alla fall mycket sämre nu för tiden och väldigt känslig och svag. Det börjar bli svårt för dom att ta hand om honom i hemmet. Han sover mest hela tiden, äter knappt någonting och består mest av hud och ben. Idag fick han ett blodtrycksfall och tuppade av en stund när hemtjänsten var inne hos honom. Sköterskorna ringde mamma som åkte hem från jobbet för varken jag eller dom ville att jag skulle vara själv. Eftersom läkarna inte tror att medicinen mot cancern längre ger någon verkan halverade dom den dosen förra veckan i hopp om att han ska bli piggare och få mer aptit. Men ingen vet.
Vi går nu mest runt i ovisshet och ingen, varken vi eller dom lärda, vet hur det kommer utveckla sig.
Det är i såna här lägen jag mer än vanligt uppskattar mamma, Mathias, Fredde, Malin och Kerstin.
För det är så långt vetskapen om verkligheten når.
Bodies.
Höstlov, hur bra känns inte det? Igår var jag och Mathias på en 12-timmarutflykt till Kalmar. Shopping och bio. Kom bland annat hem med treee par skor och några mysiga hösttröjor. Gräjt. Älskling.
I förmiddags spenderade vi några timmar med Malin och Kerstin. Idag var hon en glad tjej utan gnäll. Vi tog en härlig höstpromenad i hennes gosiga mormor-stickade ullkofta. 
Går mot en helg med höga förväntningar. Syster och mina bruttor kommer hem så det blir umgänge i massor. Sjukt härligt.
Undercover Superhero.
Igår gjorde vi ett nytt försök i Mörlunda och Thörnvalls möbler.
Lyckades betydligt bättre. Vi kom hem med en beställning på
en soffa till undervåningen, en matta, en lampa och nytt bord och nya stolar till köket.
Fast köksmöblerna kommer nog mamma att avboka imon eftersom hon märkte att det var fel träslag på bänkskivorna när vi kom hem. Pöh!
För övrigt är det mest plugg som gäller, och jag måste säga att jag lyckas ganska bra med den biten!
Kerstin var soffprovare nummer ett.
En fin fotbolls-fåtölj hittades också.
Hallellujah för kassa mobilkameror
It's Raining Men.
Vaknade pigg halv nio så när Mathias fortsatte att sova gick jag klockan nio upp och satte mig vid datorn för att skriva klart mitt engelskatal. Så nu är jag klar med det och har skickat iväg det till syster för en kort genomläsning. Bara för det ska jag unna mig att ta det lungt resten av dagen och inte plugga och skriva något på mina tre kvarvarande uppsatser.
I fredags satte jag, mamma, Mathias, Fredde, Malin och Kerstin oss i två bilar och begav oss till Mörlunda för att kolla möbler. Vi kom till ett väldigt mörkt och tomt Thörnvalls möbler och fann att det var stängt på grund av möbelmässa. What?! Så istället drog vi oss till Högsby och spenderade tid på Karlssons och dess kringaffärer!
Igår kväll mös jag hos Jossan med Lisa, god mat och vin. Det var fina grejer och er två trivs jag oerhört bra tillsammans med. Jimmie och Niclas kom också förbi och sällskapade oss en stund.
Idag blir säkerligen en kalasdag. Först ska vi till Corallen där Mathias farmor bjuder på lunch och sen drar vi vidare för att fira min broder.
Fick också ett fyllesamtal i lördags med den reaktionen jag väntade mig.
Mohaha.
;)
Mr. Clean.
Efter att ha spenderat en lördag med mina kära utflugna flickor fick jag ny kraft och klarar mig nog ytterligare några veckor nu. Hallellujah. Det blev för övrigt en kalas lördag, as usual.
Nya krafter behövdes inför denna vecka. Biologiprov, engelskatal, svenskaprov, engleskaglosor, svenskaglosor, engelskauppsats är det som tar all min tid. Dessutom har jag två filmrecsensioner hängandes över mig, en i engelskan och en i svenskan.
Idol 20.00 är ju alltid något att se fram emot varje dag, och de ständigt återkommande nätterna med M puschar självdisiplinen ännu mer.
Idag säger jag GRATTIS till Lisa som efter att ha varit ett nervvrak i två veckor klirrade körkortet, och imon grattis till bror som blir 27 stora, gamla år.
Hey Girl.
Jag och Robert fick massa bra kritik efter vårt tal idag, hon var bara tvungen att meddela resten av klassen att det var ett perfekt framförande. Och idag har jag hunnit skriva nästan hela biologin, mer än vad jag trott jag skulle. Så om jag kommer upp i skaplig tid imon hinner jag kanske både skriva klart och börja plugga biologin, skriva engelskatal, skriva engelskauppsats och börja plugga svenskaprov. Om jag har självdiciplin och flyt vill säga. Får nog bortprioritera något av det!
Framåt kvällningen ska jag ägna hela min själ åt catching up med Andy och senare beger vi oss till Emmy och alla andra mina tjejer och det är sååå LADDAT.
Get Me Started.
Robert-partner imorgon. Alla läxor, prov och inlämningar kom samtidigt till slutet av den här veckan och hela nästa vecka. Som vanligt finns roligare saker som lockar. Har gått och blivit beroende av lyssna på ljudbok som jag nu har väldigt svårt att slita mig ifrån. Kerstin var också betydligt mer lockande så har inte blivit mycket seriöst plugg idag. Kom i alla fall så långt att jag la upp biologi böckerna på bordet men mer blev inte gjort. Så återigen en helg med plugg att se fram emot. Fast just det, det kommer ju en massa härliga tjejer hem till staden också.
Som om jag hade glömt det? Öhöö, sicken blåsning.
After The Thunder.
Halo.
Var tidigare idag ute i Mysingsö och hälsade på min chimpans liknande brorsdotter. Under hela tiden vi var där gnällde hon bara ytterst lite. Inga tårar, vilket måste vara rekord hon som alltid brukar vara ledsen i min och mammas närhet. Och återigen hade hon en gullig hicka vilket också tycks vara väldigt vanligt.
I övrigt har dagen, som vanligt, spenderats med jakten på mina MVG. Men nu dusch och Färjan.
